När racingbilar utrustades med vingar under 1960-talet förändrades allt. Tidigare handlade det främst om att minimera luftmotstånd för att nå högre hastighet på raka sträckor. Men designers som Jim Hall på Chaparral och Colin Chapman på Lotus insåg att de kunde utnyttja luftströmmarna för att skapa nedtryckning, vilket ökade greppet i kurvorna och möjliggjorde högre hastigheter.
Denna upptäckt markerade början på en ny era inom aerodynamisk design. Till en början var metoder som vindtunnlar och dyr och riskfylld testkörning på banan de enda alternativen. Vindtunnlarna kunde dock användas dygnet runt, oavsett väder, och eliminerade risken för krascher eller personskador. När Formel 1 begränsade antalet testdagar för att sänka kostnaderna blev vindtunnlar ännu viktigare. Team genomförde så mycket arbete som möjligt med skalmodeller innan de validerade resultaten under de fåtaliga tillåtna testtillfällena.
Därefter kom Computational Fluid Dynamics (CFD), en teknik som revolutionerade aerodynamikutvecklingen. Med CFD kunde team simulera luftflödet runt virtuella bilmodeller med hög precision. Förutom att vara betydligt billigare än vindtunneltester, möjliggjorde CFD snabbare iterationer och effektivare designprocesser. Idag utförs det mesta av det tidiga designarbetet digitalt innan resultaten verifieras i vindtunnlar eller på banan. Även om många racingklasser, inklusive Formel 1, Formel E och NASCAR, har begränsat antalet testdagar, har CFD blivit en avgörande faktor för att nå konkurrensfördelar.
Denna utveckling har inte bara förändrat hur racingbilar designas, utan också hur team arbetar. Med AI och avancerade algoritmer kan simuleringar nu genomföras med ännu högre precision och snabbare än tidigare. Det finns ingenstans att gömma sig längre – varje detalj i luftflödet kan analyseras och optimeras för maximal prestanda.