AI-överflödet gör oss alla till detektiver – och det sliter på hjärnan

För några år sedan, när jag rapporterade om hur AI-genererat skräp spreds på Facebook, frågade jag vänner och familj om de också fick AI-spam i sina flöden. Några skickade tillbaka uppenbart AI-skapade bilder: science fiction-landskap, "Shrimp Jesus" och bedjande barn. Men några av dem skickade bilder som de trodde var AI, fast de var mänskligt skapade. Deras misstänksamhet hade blivit så stor att de hellre avfärdade autentiskt innehåll som AI än riskerade att bli lurade.

Att idag surfa på nätet eller konsumera innehåll är att utsättas för en ständig ström av AI-genererat material. Människor tvivlar på det som är verkligt och accepterar det som är falskt. Begreppet "AI-psykos" har myntats för att beskriva tillståndet när människor förlorar sig själva i AI. Men vad händer med resten av oss när andras användning av AI påverkar vår vardag? Hur klarar vi oss i en värld där lat AI har infiltrerat allt? Våra hjärnor utför dagligen otaliga beräkningar: Är det här AI? Spelar det någon roll? Varför ser eller låter det så konstigt? Skriver den här personen verkligen så här? Är det ens en människa?

Jag ser AI-innehåll där jag förväntar mig det och ignorerar det: i Googles "AI-översikter" som uppmanade oss att äta limpizza, i klickbete-kladdiga inlägg på LinkedIn och i flödena på Facebook och Instagram. Men nu känns det som att AI finns överallt, från alla håll, och är helt oundvikligt. Det handlar inte om att jag avskyr AI-genererat innehåll eller inte vill bli lurad. Det handlar om att något har förändrats. Min hjärna har blivit en AI-detektiv, och allt känns plötsligt kusligt fel.

Jag kan sitta och läsa, lyssna eller titta på något och plötsligt märka att något är väldigt fel. Det känns som att jag håller på att tappa greppet. Förra veckan lyssnade jag på ett avsnitt av podcasten Everyone’s Talkin’ Money, som jag följt i åratal och som handlar om skatter. Programledaren Shari Rash har varit med i hundratals avsnitt. Den gången började hon läsa inledningen: "Den förändring jag vill att du gör idag – och det är den som förändrar allt – är att börja se din skatteåterbäring som information, inte som en räkning, inte som en skamfläck, utan som information." Texten fortsatte i samma stil, med alla AI-klischéer i behåll. Min hjärna stängde av och började istället fundera om Rash verkligen använde AI – eller om det var jag som hade blivit för paranoid.

Det här är inte längre en fråga om att upptäcka AI. Det handlar om att vi alla har blivit tvungna att lära oss att navigera i en värld där gränsen mellan mänskligt och artificiellt har suddats ut. Varje dag måste vi avgöra vad som är verkligt och vad som är konstruerat. Och det sliter.