Konvertiter framstår ofta som de mest engagerade troende i sina samfund. De tar upp sin nya tro med entusiasm, kraft och utan blygsel – en iver som ibland beskrivs som "konvertitens fanatism". Denna hängivenhet skiljer dem från de som vuxit upp med tron och kan väcka frågor: Vem hör egentligen till tron? Vem avgör vad som är rätt tro? Och vem bestämmer vart tron ska gå?
Historien ger många exempel på hur konvertiter förändrat religionen. Paulus, som tidigare förföljde Jesusanhängare, spelade en avgörande roll när han omvände sig och förvandlade kristendomen från en liten judisk sekt till en världsomspännande kyrka. Denna förändring har debatterats i århundraden: Vad gick förlorat på vägen? Vad lades till? För vissa renläriga är det här början till allt ont. För andra är det början på något nytt.
Konvertitens självförtroende är en dubbeleggad svärd. Inom tron kan det skapa splittring och misstänksamhet. Men i vår sekulära samtid fascinerar konvertiter ändå. Under de senaste åren har allt fler vuxna, ofta från liberala miljöer, valt att ansluta sig till traditionella trossamfund – främst romersk katolicism, men även östortodoxa kyrkan. En av de mest uppmärksammade konvertiterna är USA:s vicepresident JD Vance, som 2019 gick över till katolicismen under inflytande av bland andra Rod Dreher och Peter Thiel.
Mot bakgrund av en upplevd meningslös liberalism eller en splittrad mångkultur söker dessa nyblivna troende efter djup, mening och en fast förankring. De lockas av det paradoxala: tron som både rationell och mystisk, som äventyr och hemkomst. Så beskrivs i alla fall konvertiter och deras väg till tron – ofta med både fascination och skepsis.