Ny dokumentär av Sara Dosa utforskar människans relation till naturen och klimatet

"Framtiden vi varnade för är inte längre avlägsen – den är här." Det är budskapet som Oscar-nominerade regissören Sara Dosa förmedlar i sin nya dokumentär Time and Water. Genom arkivmaterial och texter av den isländske författaren Andri Snær Magnason väver Dosa samman en berättelse om generationsminnen och mänsklighetens förhållande till naturen.

Dosa har tidigare nominerats till både BAFTA och Oscars för bästa dokumentär med filmen Fire and Love. Time and Water fokuserar på Magnasons egna familjeband och skildrar den isländska naturens storslagenhet, men också den förlust han upplever när glaciärerna försvinner – liksom hans mor- och farföräldrars bortgång. Publiken leds genom tid och upplevelser, och får ta del av människans outplånliga avtryck på världen och varandra.

Arbetet med filmen var ett nära samarbete. Den bygger på Magnasons bok On Time and Water, men är ingen traditionell filmatisering. "Vi började utforska filmens teman, hans bok och hans arkiv för att hitta sätt att arbeta med boken på. Vi ville skapa en film som fungerar som en filmisk syskonberättelse – men inte en direkt adaptation," säger Dosa. Hon beskriver processen som en "lagidrott", präglad av ständig kommunikation med Magnason för att forma ett manus som fångar hans röst. Resultatet blir en intim tillbakablick på isländsk historia och dess inverkan på moderna familjeband och miljöfrågor.

Dosa fascinerades tidigt av Magnasons berättelse. "Jag dras alltid till berättelser om hur människor hittar mening i naturen och relationer till den – särskilt sådana som visar livskraft eller medvetenhet hos vår naturliga värld," förklarar hon. Time and Water handlar dock inte bara om människans förhållande till naturen, utan också om den kärlek som uppstår ur det. Filmen visar att omsorg om miljön och omsorg om varandra är oskiljaktiga.

"Jag älskar vår naturliga värld djupt. Jag älskar människor, trots alla brister – och det är något som vägleder mig personligen," säger Dosa. "Det är inget jag aktivt bestämt mig för att göra, som att säga: ’Nu ska jag göra kärleksberättelser.’" Kärlek har dock varit ett återkommande tema i hennes dokumentärer, vare sig det varit medvetet eller ej. Dosans regi präglas av värme och hopp, även när ämnen är djupgående och allvarliga.

"Det finns något radikalt i kärlek, särskilt i en tid som är så polariserad," menar Dosa. "Om vi kan lyfta fram kärlek och glädje mitt i alla undergångsberättelser, tror jag att det kan inspirera hopp... och ge en känsla av ljus i mörkret för att driva på den förändring vi så desperat behöver."