Exit 8: En film som fångar känslan av livestreamade spel

Exit 8, både det kultförklarade indie-spelet och den nyligen släppta filmatiseringen, bygger på en enkel men genial idé: Du är fast i en tunnelbanestation som aldrig tar slut. Upptäcker du något avvikande i din nuvarande loop, vänder du dig om. Är allt sig likt fortsätter du framåt. Varje korrekt gissning för dig vidare till en ny ingång där loopen upprepas, tills du når labyrintens slut – Exit 8 själv.

Denna upplevelse passar perfekt för ett förstapersons-spel, där spelaren har full kontroll över sin karaktärs rörelser och blick. Regissören Genki Kawamura har dock lyckats återskapa denna känsla i filmformat genom långa tracking shots och svepande kamerarörelser. Även utan kontroll eller mus och tangentbord förblir tittaren engagerad, uppmärksam på minsta detalj som skiljer sig från föregående loop.

Redan efter några minuter är det tydligt att Exit 8 inte är en vanlig, tanklös filmatisering som The Super Mario Bros. Movie. Istället är det ett försök att översätta spelets unika upplevelse till en helt ny konstform – en utmaning som de flesta konstnärer skulle avskräckas av. Men Kawamura är ingen nybörjare när det gäller att byta mellan olika medier.

Han är känd för att ha producerat framgångsrika animefilmer som Your Name och Belle, och har även gjort sig ett namn som bästsäljande författare med romaner som Exit 8:s bokversion. Hans inspiration till filmen kom från ett samtal med Nintendo-legenden Shigeru Miyamoto, som menade att de bästa spelen både är roliga för spelare och för åskådare.

"Jag försökte placera publiken i spelarens skor i vissa scener... nästan som att de tittade på en livesändning av ett spel i andra. Det är den röda tråden genom hela filmen."

Exit 8:s filmatisering balanserar denna känsla av immersion med en mer traditionell berättarstruktur, något spelet helt saknade. Filmen inleds med en ung man som står i en fullsatt tunnelbanevagn. En berusad affärsman skriker åt en mamma att tysta sitt gråtande barn. Istället för att ingripa, sätter sig mannen hörlurar och försöker ignorera situationen, precis som alla andra. Han kliver av vid nästa station, medan den gråtande modern får utstå den verbala attacken ensam.

Det är en scen som många storstadsbor känner igen – de ögonblicken då man borde ingripa för att hjälpa en främling, men rädsla, feghet eller pinsamhet håller en tillbaka.

Efter att ha fått ett samtal från sin före detta flickvän, som berättar att hon är gravid, hamnar mannen i Exit 8:s loop. Till en början ser tunnelbanestationen normal ut: stora reklamaffischer, en fotobox och slumpmässiga underhållsdörrar. Men snart märker han att rummet upprepar sig. På en vägg finns instruktioner som hjälper honom att förstå reglerna.