Nya PFAS-kemikalier ökar globalt – men var hamnar de egentligen?

På en karg ögrupp i Nordatlanten samlar personal från Färöarnas miljömyndighet och Havsforskningsinstitutet regelbundet in vävnadsprover från långfenade grindvalar som lever i de omgivande vattnen. Arkivet med prover sträcker sig tillbaka till 1980-talet och har hjälpt forskare att kartlägga spridningen av mänskligt framställda föroreningar i avlägsna marina miljöer.

Jennifer Sun, forskare vid Harvard University och huvudförfattare till en nyligen publicerad studie, analyserade hur PFAS – så kallade evighetskemikalier – har ansamlats i grindvalarnas vävnader under de senaste två decennierna. Proverna visade en förväntad minskning av äldre PFAS-typer, men en oväntad frånvaro av de nyare varianterna.

För att undersöka detta mätte Sun och hennes kollegor halten av organiskt bunden fluor i valvävnaden från prover insamlade mellan 2001 och 2023. Denna parameter avslöjar den totala mängden fluorhaltiga kemikalier, inklusive PFAS. Därefter genomfördes en mer specifik analys som identifierade 28 specifika PFAS-kemikalier bland tusentals möjliga varianter. Resultatet visade att de äldre PFAS-typerna hade minskat, medan de nyare knappt gick att spåra.

Denna avvikelse belyser en växande fråga inom PFAS-forskningen: vart tar de nyaste PFAS-varianterna vägen?

PFAS i två generationer

PFAS delas vanligtvis in i två huvudkategorier. Den första omfattar äldre PFAS som perfluoroktansyra (PFOA) och perfluoroktansulfonsyra (PFOS). Dessa kemikalier började tillverkas redan på 1970-talet och användes i allt från non-stick-kärl till brandskum och vattenavvisande kläder. Sedan början av 2000-talet har de äldre PFAS-typerna fasats ut, och nya varianter har tagit över marknaden.

Begreppet "nya PFAS" syftar främst på när produktionen inleddes, snarare än på deras kemiska egenskaper. Dessa nya varianter är ofta utformade för att vara mindre persistenta i miljön, exempelvis genom kortare fluorerade kolkedjor. Trots detta finns det redan miljontals olika PFAS-strukturer, och produktionen ökar globalt.

En generisk PFAS-molekyl består av ett huvud kopplat till en svans av fluorerade kolatomer. Äldre PFAS har vanligtvis längre svansar (sju eller åtta kolatomer), medan nyare varianter oftast har kortare kedjor.

Regleringen halkar efter

I USA och andra länder regleras PFAS-produktionen genom specifika begränsningar för varje kemikalie. Det innebär att varje ny PFAS-formulering måste testas individuellt innan restriktioner införs. Denna process är både tidskrävande och svårhanterlig, särskilt eftersom företag kontinuerligt utvecklar nya PFAS-varianter – ofta kallade "ångerfulla substitutioner" på grund av deras potentiellt skadliga effekter.

Forskare som Jennifer Sun menar att dagens kunskap om specifika PFAS-typer endast skrapar på ytan av problemet. Med miljontals möjliga PFAS-varianter och lika många potentiella beteenden i miljön är det svårt att förutsäga framtida risker för både människor och ekosystem.

"Vi har ännu inte fullständig förståelse för vart de nya PFAS-typerna tar vägen. Det här är en utmaning som kräver mer forskning och snabbare regleringsåtgärder." – Jennifer Sun, forskare vid Harvard University