Recension: "The Devil Wears Prada 2" misslyckas med att leva upp till originalet

En uppföljare behöver inte vara bättre än originalet – den måste bara motivera sin existens. Det är en låg tröskel, men "The Devil Wears Prada 2" klarar inte ens den. Filmen saknar en sammanhängande berättelse och lyckas inte ens dra nytta av att återförena Anne Hathaway, Meryl Streep, Stanley Tucci och Emily Blunt. Om det enda skälet att göra filmen var att få tillbaka gänget, hade det räckt med ett digitalt möte.

Tjugo år efter originalet utspelar sig handlingen i en förödande tidningsbransch. Andy Sachs (Hathaway) har blivit en seriös journalist, men precis fått sparken via textmeddelande mitt under en prestigefylld utdelning. Samma öde drabbar alla andra på hennes bord. Ingen har längre någon anställningstrygghet, oavsett hur duktig man är – och det är tyvärr inte bara filmens verklighet. Inte heller Runway Magazine mår bra. Tidningen har förlorat sitt inflytande över modekulturen, och Miranda Priestley (Streep) har tappat sin tidigare makt. Hon sysslar numera med blommor för våren och får inte längre kasta sin kappa på folk eller avfyra sina vassaste kommentarer i korridorerna.

En stor reportageartikel om ett modeföretag som utnyttjar svettiga fabriker har dessutom skadat tidningens trovärdighet. Läget är desperat när den rike ägaren till Runway tillsätter Andy som chef för reportagedelen – trots Mirandas protester. Men det går inte som planerat. Andys seriösa artiklar får inga klick, och trots löften om att anställa sina nyss avskedade kollegor, anställer hon bara en enda man. "Tack, Andy", säger man nästan ironiskt. Vi får aldrig se henne arbeta som journalist; istället syns hon mest i telefonsamtal och klickar på "publicera".

"The Devil Wears Prada 2" backar tillbaka Andys utveckling från originalfilmen för att återskapa dynamiken mellan henne och Miranda. Andy längtar fortfarande efter Mirandas godkännande, medan Miranda vägrar ge det (även om hon gjorde det i slutet av den första filmen). Nigel (Tucci) stöttar båda med sina kvicka kommentarer, och Emily Blunt gestaltar fortfarande en iskall personlighet – bara med en annan titel. Till och med scenen där Andy måste utföra en omöjlig uppgift för att rädda sitt jobb återupprepas, men denna gång slutar det med att Miranda faktiskt blir imponerad. Eller? Det är svårt att avgöra när filmen inte riktigt lyckas med att föra historien framåt.