John Travoltas debutfilm är en katastrof – och ingen film

John Travoltas långfilmdebut som regissör, "Propeller One-Way Night Coach", är ingen film – trots att den formellt sett kan klassas som sådan. Denna anpassning av Travoltas egen barnbok från 1997 är en stel, plågsamt livlös historia som aldrig når fram till de emotionella höjder som regissören desperat strävar efter.

Filmen, som hade premiär på Cannes filmfestival, inleds med en animerad sekvens som ser ut som en billig PowerPoint-presentation. Resten av filmen följer samma mönster: undermåliga visuella effekter, en påträngande och irriterande soundtrack samt en berättarröst av Travolta själv. Karaktärerna är platta och endimensionella, och det finns inga verkliga konflikter, teman eller idéer – bara ytliga minnesfragment och en genomgående känsla av meningslös nostalgi.

Handlingen följer den unge Jeff (Clark Shotwell), som reser genom USA med sin mamma och för första gången upplever flygresor. Trots att Jeff möter nya människor längs vägen – alla inom de snäva ramarna av flygplan som ser ut som återanvända sitcom-dekor – lämnas åskådaren ständigt väntande på något betydelsefullt. Travolta berättar för publiken om allt de ser och borde känna, men inget fastnar. Istället för att bjuda in till förståelse för Jeff och hans passion, gör Travoltas manus honom till enbart en förlängning av den nostalgi som regissören själv tycks ha för denna era.

Även om det finns några tillbakablickar som antyder en mer komplex sorg i Jeffs liv, passerar de så snabbt att de knappt märks. Karaktärerna flyger fram och tillbaka i upprepade resor, och när Travolta själv dyker upp i ett plötsligt och bisarrt avslut (filmen är endast 60 minuter lång) undrar man vem denna film egentligen var till för.

"Det är en film utan verkliga konflikter, karaktärer eller idéer – bara en serie ytliga minnesfragment och en genomträngande känsla av meningslös nostalgi."