15 gånger regissörer spelade huvudrollen – och det blev ifrågasatt

Att hitta rätt skådespelare för sina karaktärer är en av de största utmaningarna för en regissör. Men ibland behöver man inte leta långt – många väljer att själv axla huvudrollen. Ibland blir det konstnärligt lyckat, ibland blir det en fråga om självupptagenhet. Här är 15 fall där regissörer satte sig själva i rampljuset – och kritiken var hård.

De mest ifrågasatta självinsatserna

Quentin Tarantino i From Dusk Till Dawn

Tarantino skrev manuset till denna actionfilm och spelade dessutom en liten men minnesvärd roll. Scenen där Salma Hayek häller alkohol nerför sitt ben och in i hans mun är en av filmhistoriens mest omtalade självcentrerade ögonblick.

M. Night Shyamalan i Lady in the Water

Shyamalan spelade en författare vars verk skulle rädda mänskligheten. Kritiker menade att rollen var ett uttryck för en ovanligt självupptagen konstnärlig vision.

Tommy Wiseau i The Room

Wiseau regisserade och spelade huvudrollen som en romantisk hjälte som ständigt hyllas av sin omgivning. Resultatet blev en kultklassiker som hyllas för sin naivitet – och kritiseras för sin självupptagenhet.

Mel Gibson i Braveheart

Gibson spelade William Wallace och gav sig själv flera hjältetal, segrar i strider och martyrscener. Historien förvandlades till en närmast mytisk berättelse, långt från den verkliga historien.

Ben Affleck i Live by Night

Affleck regisserade och spelade en stilfull gangster som lätt navigerade mellan skottlossningar, romanser och kriminella imperier. Kritiker menade att filmen präglades av självupptagenhet.

Kenneth Branagh i Mary Shelley’s Frankenstein

Branagh regisserade och spelade Victor Frankenstein i en intensiv och teatralisk tolkning som ofta överskuggade resten av ensemblen.

Kevin Smith i Jay and Silent Bob Strike Back

Smith återvände som Silent Bob i en film som nästan uteslutande byggde på in-jokes, cameos och överdrivna önsketänkanden kring hans fiktiva alter ego.

Taika Waititi i Jojo Rabbit

Waititi spelade en absurd komisk version av Adolf Hitler, en roll som satte honom i centrum för filmens satir.

Spike Lee i She’s Gotta Have It

Lee spelade en av männen som jagar Nola Darling, och placerade sig själv mitt i filmens centrala romantiska och sexuella konflikter.

Woody Allen i Manhattan

Allen spelade ofta intellektuella romantiska ledare involverade med betydligt yngre kvinnor. Denna trend blev med tiden alltmer kontroversiell och obehaglig i efterhand.

Vincent Gallo i The Brown Bunny

Gallo regisserade och spelade huvudrollen mittemot Chloë Sevigny i en mycket explicit scen som omedelbart överskuggade resten av filmen vid premiären.

Neil Breen i Fateful Findings

Breen spelar ständigt genialiska figurer som avslöjar konspirationer och korruption, och hyllas av nästan alla karaktärer runt omkring honom i sina bisarra independentfilmer.

James Cameron i Titanic

Cameron bidrog själv till den berömda scenen där Jack ritar Rose naken. Hans händer syns i den ikoniska bilden, vilket är ett av många exempel på hur regissörer ibland tar kontrollen på ett sätt som väcker frågor.

Varför regissörer spelar sig själva

Att regissera och spela huvudrollen kan vara ett sätt att fördjupa sig i sin vision. Men det kan också vara ett uttryck för självupptagenhet. Ibland leder det till mästerverk, ibland till kritik. En sak är säker: när regissörer väljer sig själva som huvudrollsinnehavare, är det sällan en neutral beslut.

"Att regissera och spela huvudrollen är som att äta sin egen matlagning – man vet aldrig om det smakar bra för någon annan."