Välkommen till Lyssnandets vanor, en kolumn där jag delar musiken och de musikaliska ämnen som jag nyligen varit uppslukad av.
Det första tillfället då jag insåg att jag blev manipulerad av musikindustrin på ett sätt som kändes falskt var när en liten superstjärna dök upp på scenen: Avril Lavigne. Hon presenterades som "anti-Britney" – en rebellisk, fräck och punkig tonårsidol som bar vita t-shirts och cargo-byxor istället för tighta spandexkläder. Hon hade attityd, och det var precis vad som såldes in. Det var en cynisk strategi, men effektiv under en tid då tonåringar behandlades som naiva konsumenter.
När jag senare lärde mig mer om musikbranschen och dess mekanismer började jag se mönstren överallt. Från Good Charlottes påklistrade rebellanda till Bow Wows falska coolhet – konstgjordheten var genomskinlig. Som barn hade jag inget namn för det, men idag känner vi det som The Industry Plant.
Frågan är: Har vi förlorat förmågan att skilja på äkta passion och genomtänkt marknadsföring i musiken?