Mortal Kombat: Annihilation – En klassiker som blivit ännu roligare med åren

En minnesvärd och pinsam ögonblick

Om du tillbringat någon tid på internet har du troligen stött på den ökända scenen från 1997 års film Mortal Kombat: Annihilation. En kvinna i lila kliver in på skärmen och ställer sig mellan två ninjor i stridspositioner. En ung kvinna nedanför säger: "Mother… you’re alive." Kameran zoomar in på den lila gestalten, som med teatralisk gest utropar: "Too bad YOU… will DIE!" Denna replik inträffar redan fyra minuter in i filmen och har i nästan 30 år cementerat uppfattningen att uppföljaren var ett rejält steg ner i kvalitet jämfört med originalet från 1995.

En film som utmanar logiken

Men när man ser scenen idag, precis när den nya storfilmen Mortal Kombat II snart släpps på bio, väcks en fråga: Hur skulle egentligen en välvillig drottning från en perfekt dimension, nu korrumperad av en universell erövrares magi, meddela sin dotter att hon lever och nu planerar att invadera vår värld – med hjälp av en kvinna med fyra armar och en centaur/dragetyp? Mortal Kombat: Annihilation är utan tvekan en film med många brister. Handlingar som känns ogenomtänkta, effekter som såg billiga ut redan 1997 (trots en budget på 30 miljoner dollar, högre än originalets 20 miljoner) och en allmän känsla av ointresse.

Men kanske är det just det som gör den till en charmig klassiker. Med två hyllade och imponerande Hollywoodfilmer som referensram kan man idag se att det kanske finns något djupt lustigt i en franchise som gett världen Noob Saibot.

En ny skådespelarensemble och en mörkare ton

Regisserad av John R. Leonetti och med manus av Brent V. Friedman och Bryce Zabel, tar Mortal Kombat: Annihilation vid där föregångaren slutade. Jordrealmets hjältar – Liu Kang, Sonya Blade och Johnny Cage – har besegrat trollkarlen Shang Tsung i Mortal Kombat-turneringen, men kejsaren Shao Kahn (Brian Thompson) från Utvärlden har fortfarande planer på att invadera Jordrealm. Han får hjälp av sina generaler: drottning Sindel (Musetta Vander), Sheeva (Marjean Holden), Smoke (Ridley Tsui), Ermac (John Medlen) och Motaro (Deron McBee).

Trots att handlingen följer originalets kontinuitet skiljer sig uppföljaren markant i utförandet. Robin Shou och Talisa Soto spelar fortfarande Liu Kang respektive Kitana, men James Remar har tagit över rollen som Raiden efter Christopher Lambert. Sandra Hess ersätter Bridget Wilson som Sonya, och Chris Conrad tar över som Johnny Cage – dock endast i fem minuter innan Shao Kahn bryter hans nacke. Senare ansluter Red Williams som Sonya’s partner Jax, och ersätter Gregory Williams som hade en kort cameo i den första filmen.

Det är dock inte skådespelarbytena som skiljer filmerna åt. Originalet har alla de egenskaper som senare kom att bli kännetecknande för Paul W. S. Andersons filmer: en lite skakig prestation av Lambert och en del klumpig handling. Uppföljaren har samma problem, men i ännu större utsträckning. Karaktärer som Sub-Zero och Noob Saibot dyker upp, men deras roller känns ofta underutvecklade eller rent av förvirrande.

En film som växer med åren

Trots alla brister har Mortal Kombat: Annihilation med åren blivit en kultklassiker. Dess överspända skådespeleri, absurda handling och billiga effekter gör den till en film som är svår att ta på allvar – men just det gör den till en njutbar upplevelse för fans av den gamla skolan. I en tid då filmerna i genren ofta strävar efter realism och allvar, är det skönt att återvända till en film som vågar vara precis så tokig som den är.

När Mortal Kombat II nu snart släpps på bio är det lätt att se tillbaka på Annihilation med en ny syn. Den kanske inte är den bästa filmen i serien, men den är definitivt en av de mest minnesvärda – och kanske till och med en av de roligaste.