Netflixs nya 'Flugornas herre' – en förlorad chans att omtolka en klassiker

William Goldings roman Flugornas herre, utgiven 1954, har sedan dess varit en självklar del av skolundervisningen. Boken har även filmatiserats flera gånger, bland annat i den hyllade filmen från 1963 av Peter Brook, som idag tillhör Criterion Collection. Dess inflytande sträcker sig långt utanför litteraturen och har inspirerat tv-serier som Yellowjackets och avsnitt av Simpsons.

Med denna bakgrund är frågan om en ny miniserie verkligen behövs. Kan en fyra avsnitt lång serie tillföra något nytt till berättelsen om barn som kraschar på en öde ö och försöker överleva? Enligt kritiker är svaret nej.

En historia vi redan känner till

Handlingen är välbekant: En grupp brittiska pojkar hamnar strandsatta på en öde ö efter en flygolycka. De försöker organisera sig som vuxna för att överleva och bli räddade. En maktstruktur uppstår snabbt, med tre centrala karaktärer som formar en triangel av konflikter.

Piggy (David McKenna), den intelligent och diplomatiske pojken som utsätts för mobbning på grund av sitt utseende. Jack (Lox Pratt), den hårdföre jägaren som hyllar traditionella manlighetsideal. Mellan dem står Ralph (Winston Sawyers), den karismatiske men känslige ledaren vars auktoritet snart utmanas.

Spänningarna ökar, våldet eskalerar och en grisens huvud på en påle börjar tala. Teman som mänsklig ondska, samhällets ytliga strukturer och våra djupaste instinkter står i centrum. Men trots försöken att modernisera berättelsen känns det som om Netflixs version bara upprepar det vi redan vet.

En modernisering som faller platt

Serien, som ursprungligen sändes på BBC, är skriven av Jack Thorne. Hans tidigare verk, som den uppmärksammade Adolescence (skriven tillsammans med Stephen Graham), har utforskat liknande teman med unga människor i fokus. Men i Flugornas herre känns Thorne begränsad av den klassiska berättelsen.

Thorne försöker modernisera historien genom två huvudsakliga grepp, men båda misslyckas med att levandegöra eller fördjupa upplevelsen. För det första namnges varje avsnitt efter en karaktär, vilket antyder att vi kommer att följa just dennes perspektiv. Även om avsnitten inledningsvis utgår från karaktärernas synvinkel och ibland inkluderar tillbakablickar från tiden före kraschen, överges denna struktur snart till förmån för en traditionell allvetande berättarroll. Det känns som om moderniseringen bara är en yta, utan djup eller mening.

För det andra använder Thorne tillbakablickar för att ge kontext till karaktärerna. Men även detta grepp känns mer som ett nödvändigt ont än en genomtänkt berättarteknik. Resultatet blir en serie som snarare känns som en imitation av den klassiska historien än en ny tolkning.

David McKenna i rollen som Piggy. (Lisa Tomasetti/Eleven/Sony Pictures Television)

En chans som gick förlorad

Trots ambitionen att förnya en litterär klassiker lyckas Netflixs miniserie inte leverera något nytt eller engagerande. Serien känns som en förlorad chans att utforska de djupa frågor som Goldings roman ställer, i en tid då samhällets strukturer och mänsklig natur återigen står i centrum för debatt.

Frågan kvarstår: Varför göra en ny version av en historia som redan har berättats så många gånger? Och varför misslyckas denna version med att tillföra något nytt till diskussionen?