Tiden försvinner i garaget – och på kasinot

I mitt garage har jag reparerat och lagat otaliga saker på arbetsbänken. Men det finns en sak jag aldrig lyckats hålla igång längre än några minuter: en väggklocka. Efter år av försök att få den neonbelysta klockan ovanför arbetsbordet att fungera har jag gett upp. Inne i garaget är tid inte något att lägga vikt vid.

Denna inställning kan vara både kraftfull och farlig. Att tappa tidsuppfattningen är ofta en del av det så kallade flödesläget som många strävar efter när de arbetar med projekt. Livets tyngd lättar när vi fokuserar på det som står framför oss. Men förra hösten fick jag påminnas om att andra platser utnyttjar samma trick mot oss: kasinon.

Under en motorcykeltur i väst gick jag en lördagskväll längs Las Vegas Strip. De lysande skyltarna, folkmassorna och den lätthet med vilken tiden försvann var magisk. Trots att jag visste att företagen var designade – ja, till och med konstruerade – för att få mig att tappa tidsuppfattningen, försökte jag ändå kontrollera klockan. Jag ville avgöra när jag gick in och ut ur olika lokaler för att se om jag kunde motstå fällan. Det gick inte. Kanske var det två dagars ridande som påverkade min hjärna, men snart hamnade jag i ett tillstånd där jag bara ville hitta utgången. En livshack: följ skyltarna till valvet. Det är ofta det lättaste sättet att hitta ut.

Problemet med mitt garage är detsamma som i Las Vegas: man är garanterad att tappa tidsuppfattningen. Det är en funktion, inte en bugg. När allt fungerar flyr timmarna och framstegen går snabbt eftersom hjärnan kan planera och utföra uppgifter effektivt. Men världen har lärt oss att de goda tiderna inte varar för evigt. Vissa projekt gör dessutom att förlusten av tidsuppfattning blir frustrerande.

Ta till exempel min Corvette-projekt förra lördagsmorgon. Efter tre timmar av strid med en envis elkontakt gick jag in och fann min fru mitt uppe i en timmes serie hon börjat titta på när jag gick ut. "Varför tittar du om det?"
"Jag gör inte det. Du har varit borta i tjugo minuter. Glömde du kaffet eller?"

Garagekasinot slår till igen. Utan referens till tid och bara känslan av frustration var det lätt att förstå hur min hjärna sträckte ut tjugo minuter av kämpande till en tre timmar lång strid. Det är lätt att se hur jag upplevt motsatsen många gånger – och tvingats inse att turen inte bryr sig om omständigheterna. Vissa dagar har vi det, andra dagar inte.

Det svåraste är att acceptera att verkligheten alltid kommer ikapp till slut.