Jalen Brunson och Knicks: Enmansoffensiv som kostar finaler

En spelare, en plan – och två förluster

Basket handlar om lagarbete. Fem spelare som samarbetar för att föra bollen uppför planen och skjuta mot korgen. Men ibland, särskilt i avgörande slutminuter, blir det en annan historia. Så var fallet för New York Knicks i den tredje matchen mot Atlanta Hawks i första omgången av slutspelet.

Där stod Jalen Brunson ensam med bollen, dribblade i evigheter och letade sig fram till ett skott – eller snarare, missade det. Först ett luftskott, sedan en förlorad boll. Resultatet: två förluster med en poängs marginal. Trots en talangfull trupp, med spelare som Karl-Anthony Towns, OG Anunoby och Mikal Bridges, verkar laget fastna i en destruktiv ensamaktion.

Brunson: Enmansorkester med fasta vanor

Brunson är en enastående spelare, men hans spelstil är både hyllad och ifrågasatt. Utan honom skulle Knicks knappast ens vara med i slutspelet. Hans förmåga att skapa eget skott är avgörande. Samtidigt har han tydliga preferenser: han håller gärna bollen, dribblar och provar försvararna med snabba fintar, korsningar och skenrörelser tills han hittar en öppning för sitt eget skott.

När försvaret pressar honom, väljer han ofta att skjuta själv hellre än att riskera en passning som kan leda till en förlust. Denna tendens förstärks under högt tryck, när motståndarna spelar som bäst. Hans lagkamrater, antingen på grund av tränarens instruktioner, tillit till Brunson eller bristande rörlighet utan boll, står ofta stilla medan han försöker lösa spelet själv.

Ändrade tränare, samma problem

Problemet är inte nytt. Inte ens under den nya tränaren Mike Brown, som infördes för att ge laget mer offensiv variation och utnyttja andra talanger som Towns, Anunoby och Bridges, har mönstret förändrats. Dessa spelare kan själva skapa skott, men ändå hamnar bollen ofta i Brunsons händer.

Jag ifrågasätter inte att Brunsons isolationspel ibland är det bästa alternativet. Kanske är det bättre än att skicka bollen till Bridges, som trots öppet läge under korgen ändå skulle välja att ta ett 3,5-metersskott. Men jag kan inte längre se på det. Jag vill se bollen byta händer. Jag vill se en annan Knick-spelare ta meningsfulla steg istället för att bara stå och vänta. Jag föredrar att förlora på en kreativ, men misslyckad, offensiv idé än att se en ensam spelare kämpa mot hela försvaret.

En fråga om balans

Knicks har talang, men deras framgång hänger på Brunsons förmåga att anpassa sig. Om laget ska nå längre i slutspelet krävs mer variation och samarbete. Annars riskerar de att åka ur redan i första omgången – trots enskilda prestationer.