Pierre Salvadoris nya film "Den elektriska kyssen" inledde inte Cannes 2026 med en smäll på tisdagskvällen. Äran gick istället till Peter Jackson, som tilldelades hederspriset Palme d’Or före filmens visning. Men trots det var Salvadoris verk ändå en underhållande upplevelse – en blandning av sorg, komedi och melodrama som aldrig riktigt hittar sin balans, men ändå bjuder på en charmig osäkerhet.
Filmen, som utspelar sig i Paris 1928, utspelar sig kring ett nedgånget tivoli där löften om underverk ställs mot verklighetens slit. Huvudpersonen Suzanne (spelad av Anaïs Demoustier) är en av tivoliets attraktioner, känd som "Venus Electrificata". Hon står på scen med händerna ovanför två klot medan en försäljare lockar män att kyssa henne. När någon gör det slår en elektrisk stöt igenom hennes kropp – en illusion av kärlek för de naiva. Men bakom den teatraliska fasaden döljer sig en mörk verklighet: Suzanne såldes till tivolit av sin familj som femtonåring och lever ett liv av smärta och utnyttjande. Hennes veckolön är mindre än nio franc efter alla avdrag.
För att lindra smärtan och hunger stjäl hon opium från den påstådda mediet Claudia, vars trailer hon smyger in i. En natt träffar hon den sörjande konstnären Antoine (Pio Marmaï), som erbjuder henne pengar för att kontakta sin avlidna fru Irene. Suzanne, som lärt sig trick från Claudia, låtsas vara en skicklig medium och börjar besöka Antoine i hans hem. Där har han sedan hustruns död inte kunnat måla, och nu hoppas han på en sista kontakt med henne.
Filmen utforskar flera lager av bedrägeri: Suzanne lurar både sig själv och andra. Hon spelar en roll hon inte kan leva upp till, samtidigt som hon försöker hantera sin egen sorg och smärta. Den elektriska stöten, som för de flesta är en illusion av kärlek, blir för henne en påminnelse om den verkliga smärta hon bär på.
"Den elektriska kyssen" är inte en perfekt film, men den är ändå en gripande upplevelse. Den balanserar mellan sorg och humor, mellan verklighet och illusion, och lämnar åskådaren med en känsla av obehag och fascination. Precis som tivolit i filmen är den vacker men trasig – och det är just det som gör den intressant.