Ashes: Diego Luna gör starkt comeback som regissör med en gripande karaktärsstudie

Det har gått tio år sedan Diego Luna senast stod bakom kameran som regissör. Under den tiden har den mexikanske skådespelaren, känd från bland annat *Andor* och *Narcos: Mexico*, istället valt att fokusera på sin skådespelarkarriär. Men när han nu återvänder till regissörsstolen är det inte för att göra en storslagen comeback. Istället presenterar han *Ashes* (*Ceniza en la boca* eller *A Mouthful of Ash*), en film som hade världspremiär på Cannes filmfestival i onsdags.

Luna har valt en helt annan väg än den traditionella blockbustern. *Ashes* är en stillsam och mörk karaktärsstudie som bygger sin styrka på understatement och en medveten användning av tystnad och mörker. Regissören ville inte visa upp sig själv eller sin teknik, utan ville istället förmedla viktiga budskap om medkänsla och empati. Med hjälp av ett starkt skådespelarensemble, däribland Adriana Paz och Anna Díaz, berättar han en liten historia utan överflödiga detaljer och låter istället resultatet tala för sig själv – om tillståndet i en splittrad och känslokall värld.

En familjs sönderfall och flyktens pris

Filmen inleds i ett mörkt sovrum i Mexiko. En ung mor, Isabel (spelad av Adriana Paz), väcker sin 14-åriga dotter Lucila och säger: ”Jag måste åka. Ta väl hand om din bror, okej?” Genom sovrumsfönstret ser Lucila sin mor kliva in i en taxi och köra iväg. Hon lämnar sina barn bakom sig för vad som senare visar sig vara åtta år. Filmen, baserad på Brenda Navarros roman från 2022, är inte specifik om varför Isabel flyttar till Spanien. Istället vill den utforska, snarare än att förklara, livet som immigrant i en ny miljö där löftet om möjligheter ofta krossas – och konsekvenserna för de som blir kvar.

När Lucy och hennes bror Diego senare flyttar till Madrid hamnar de i båda lägren: de är både de som flydde och de som blev kvar. Filmen hoppar framåt i tiden och följer Lucy i Madrid, där hon arbetar som barnflicka åt en krävande kvinna. Hon är överbelastad, men Lunas tillvägagångssätt är strikt och underdrivet. Han kastar in åskådaren mitt i hennes vardag och lämnar empati som det enda alternativet för betraktaren.

Liksom sin mor lämnade Lucy Mexiko i jakt på ett bättre liv. Men när hon går längs gatan och ser en soffa lyftas upp till en lägenhet med en kran, är det tydligt att allt i den bilden är utom hennes räckhåll. Luna hoppar mellan olika korta scener, både i Madrid och senare i Barcelona, och det finns föga hopp om att Lucy ska kunna vända sitt liv från ett av slit och mödor. Ibland smiter hon ut på nätterna för att dansa med sin pojkvän, men när en tydligt problematisk Diego dyker upp vid hennes dörr i Barcelona, finns det föga anledning att tro att återföreningen kommer att sluta lyckligt.

Konstnärlig vision: Tystnad och distans som verktyg

Luna använder sig ofta av fönster och avstånd för att rama in handlingen. Hans tempo är långsamt och vandrande, och musiken är minimal. Däremot är ljuddesignen påtaglig: när Lucy får ett samtal med den värsta möjliga nyheten om Diego, blandas hennes skrik samman med ljudet av staden som fortsätter oavbrutet. Det är en påminnelse om hur isolerad och ensam hon är, mitt i all aktivitet.

Genom att undvika dramatiska höjdpunkter och istället fokusera på vardagliga detaljer skapar Luna en film som känns både verklighetstrogen och gripande. *Ashes* är inte en film som skriker efter uppmärksamhet, men den säger desto mer genom sin tystnad. Den utmanar åskådaren att känna med Lucy och hennes familj, och att reflektera över de osynliga banden som håller människor samman – eller splittrar dem.

En film om det som inte sägs

Det som gör *Ashes* så stark är dess förmåga att berätta en historia utan att explicit förklara varje detalj. Filmen lämnar mycket åt åskådaren att fylla i själv, vilket gör den både personlig och universell. Den handlar om flykt, förlust och hopplöshet, men också om de små ögonblicken av mänsklighet som kan finnas kvar mitt i allt mörker.

”Ashes är en film som kräver tålamod, men som belönar den som ger den sin uppmärksamhet.” – Kritikersamstämmighet efter premiären i Cannes.