Djävulen bär Prada 2 hyllar en förlorad tid – och journalistikens undergång

En tid av förändring

När Djävulen bär Prada hade premiär för 20 år sedan rådde en annan tid. Filmer som denna släpptes som fristående verk, inte som uppföljare, nyinspelningar eller rebootar. Originalet från 2006, som också nominerades till en Oscar för Meryl Streep, baserades visserligen på en bästsäljande roman – men det var fortfarande normen i Hollywood att anpassa litterära verk till filmduken.

Idag är läget radikalt annorlunda. Komedier var tidigare storsäljare, sommarfilmer kostade sällan över 250 miljoner dollar och modemagasin som Vogue satte tonen för hela höstens kollektioner. Men sedan dess har medielandskapet förändrats i grunden. Även den ikoniska logotypen med Fox Fanfaren, som inleder uppföljaren, bär nu påminnelsen om en försvunnen era – nu under 20th Century Studios. Miranda Priestly, spelad av Streep, klamrar sig desperat fast vid sin position, och filmen blir en hyllning till dem som fortfarande försöker skapa något meningsfullt i en bransch som alltmer handlar om att pressa ur sista slanten ur en utarmad marknad.

Journalistikens sista suckar

Redan innan premiären marknadsfördes filmen med löften om att få se Streep återvända i sin karaktäristiska silverblonda frisyr, tillsammans med Anne Hathaway och Emily Blunt – och till och med Stanley Tucci. Men det verkliga hjärtat i Djävulen bär Prada 2 ligger i dess kärleksfulla hyllning till journalistikens nedgång. Filmen romantiserar inte bara det skrivna ordet, utan också filmskapare som längtar tillbaka till tiden då berättande stod i centrum, snarare än innehållskurering.

Handlingen kretsar kring den fiktiva modemagasinet Runway, en tunn skikt ovanpå Vogues verkliga redaktion och Anna Wintours inflytelserika kontor. Tidningen befinner sig i kris, och Miranda Priestly tvingas anställa Andy Sachs (Hathaway) som ny chefredaktör för featureartiklar. Inte för att hon tror på hennes kompetens, utan för att Andy nyligen höll ett uppmärksammat tal till försvar för den tryckta journalistiken – ett tal som blev viralt på TikTok efter att hon blivit uppsagd från sitt tidigare jobb.

Detta scenario är mer än bara en konstruerad återförening av Miranda och Andy. Det speglar den osäkerhet och den cynism som genomsyrar nyhetsredaktioner från New York till Washington, från Los Angeles till London – och ännu mer i mindre städer där lokaltidningar och magasin nästan helt har försvunnit.

Innehållsindustrins undergång

Stanley Tuccis karaktär, en långlidande modechef på Runway, summerar situationen med bitterhet: "Runway är inte längre ett magasin." Det finns fortfarande en tidning, men den läses knappt. I stället är det en portfölj av innehåll som designas för att snabbt scrollas förbi när folk sitter på toaletten. "Jag brukade göra fyra veckors fotograferingar i Afrika varje år," suckar han, "nu är det här det bästa vi kan göra."

"Filmen är en fullständig hyllning till alla som fortfarande försöker skapa något i en bransch som bara bryr sig om att pressa ur sista slanten."

En film som hyllar det förflutna

Djävulen bär Prada 2 är mer än bara en uppföljare – det är en nostalgisk tillbakablick på en tid då journalistik och kreativitet hade ett värde i sig. I en värld där innehåll allt oftare skapas för algoritmer snarare än för läsare, påminner filmen om vad som gick förlorat när tryckta medier och berättande konst förlorade sin makt.

Genom Mirandas desperata försök att hålla Runway vid liv, och Andys passion för det skrivna ordet, skildrar filmen en bransch i kris – men också de som envist vägrar att ge upp. Det är en historia om förändring, förlust och hopplöshet, men också om det mod som krävs för att kämpa för det man tror på.