Kan man sluta med de absurda stående ovationerna på Cannes?

Förr i tiden räckte det med ett anteckningsblock och en penna för att rapportera från en premiär på Cannes filmfestival. Idag krävs dessutom en stoppur på iPhonen. Anledningen? De allt längre stående ovationerna som blivit en självklarhet – och ibland en plåga – för både filmskapare och publik.

Det är ingen hemlighet att stående ovationer kan vara en ärlig hyllning till en bra film. Men på senare år har dessa ovationer utvecklats till en tävling i uthållighet. En fyra minuters ovation anses redan som svag, medan fem eller sex minuter är det absoluta minimum som förväntas. Om publiken inte står upp tillräckligt länge dras snabbt slutsatsen att de inte uppskattade filmen.

Problemet är att medierna ofta driver på denna utveckling. I pressraderna i Grand Auditorium Lumière kan man se hur journalister omedelbart startar stoppur och samlar in data som sällan leder till annat än klickvänliga rubriker: "Joaquin Phoenix gråter under fem minuter lång ovation för MAGA-western 'Eddington'", "Richard Linklaters 'Nouvelle Vague' hyllas med tio minuter lång ovation" eller "'Megalopolis' debuterar med sju minuter lång ovation på Cannes". Det är inte nyheter – det är ren spekulation och klickbete, som skapar en obekväm atmosfär i salongen.

Filmskaparen Terry Gilliam beskrev det som absurt efter premiären av "The Man Who Killed Don Quixote" 2018. Han stod där och tackade, samtidigt som han undrade: "Var det för att filmen var bra, eller för att jag stod kvar så länge? Jag ville bara veta om de gillade filmen. Men jag var tvungen att stå där och le, vifta och sedan vända mig till skådespelarna… Jag kände mig som en idiot. Det var fullständigt meningslöst."

Absurditeten ligger också i att ingen verkar kunna enas om hur lång en ovation egentligen är. En tidning skriver sju minuter, en annan tio. Anledningen är att det är svårt att avgöra exakt när ovationen börjar och slutar. Oftast startar applåderna när eftertexterna rullar, för att sedan övergå till en fullständig stående ovation när ljuset tänds. Filmskaparna och skådespelarna som sitter längst fram visas på storskärm, vilket ofta leder till ännu mer applåder och en tävling om vem som kan hålla ut längst.

Regissörer kan visserligen kontrollera när de tackar i mikrofonen, men om de vill dra ut på ovationen kan de göra det. Och det är precis det som händer allt oftare. Publiken och medierna skapar tillsammans en situation där filmskaparna känner sig tvungna att stå kvar längre än nödvändigt, bara för att möta förväntningarna. Det handlar inte längre om att hylla en bra film – det handlar om att vinna en tävling i uthållighet.

Frågan är: när blir det för mycket? När övergår hyllningen till en plikt, och när slutar den att handla om filmen och börjar handla om själva ritualen? Cannes har tidigare försökt förbjuda rödmattans selfies – kanske är det dags att också sätta stopp för de absurda stående ovationerna.