Ledarskapets dilemma: Varför även de starkaste cheferna missar avgörande signaler

När mjuka värden möter hårda beslut

Tony Soprano var en mästare på att styra genom tvång. Genom våld, utpressning och mutor klättrade han till toppen av sin bransch, krossade konkurrenter och levererade starka marginaler – trots en del olycklig personalomsättning längs vägen. Men även Soprano började misstänka att det fanns ett bättre sätt. Hans psykiater, dr Jennifer Melfi, uppmanade honom att pröva en mer samarbetsinriktad approach, bli en bättre lyssnare och interagera med underordnade på ett mer genomtänkt sätt.

Soprano stannade upp, funderade och frågade sedan: ”Hur får jag då människor att göra som jag vill?” Det är Tony Soprano-problemet. Och idag känner alla ledare igen sig i det.

Balansgången mellan empati och auktoritet

Vi vill vara empatiska chefer, motivera våra team och vara effektiva samarbetspartners. Men vi vill också – och måste – att människor gör som vi säger. Vi vill att kunder ska köpa våra produkter, intressenter ska tro på vår vision och medarbetare ska genomföra våra planer. Bra ledare lär sig att hantera den här motsägelsen.

Besluten som ingen annan vågar ta

För några år sedan lämnade en av mina bästa chefer för att ta ett nytt jobb. Hos oss ansvarade hon för ett enda varumärke och kunde alltid rådfråga mig vid beslut. Men i sin nya roll ledde hon hela den digitala verksamheten – och trots sin talang och erfarenhet kämpade hon med uppgiften.

En dag ringde hon och frågade hur jag kunde vara så säker på alla mina beslut. Jag blev lite tagen eftersom jag sällan kände mig säker. Att leda en organisation på över 800 personer innebär att varje beslut jag fattar är ett som 799 andra inte hade kunnat ta. Jag fick aldrig fatta enkla beslut, bara osäkra sådana. Att vara ansvarig betyder att du måste fatta beslut utan all information, i en ständigt föränderlig kontext. Du gör det med vetskapen om att om du har fel, kommer du att stå för konsekvenserna – ingen annan. Du kan aldrig vara säker på ditt beslut, bara på att det är du som måste fatta det.

Det var det som gjorde Soprano till en formidabel ledare. Det är därför så många framgångsrika chefer klarar sig, trots att de saknar de mjuka egenskaper som managementlitteraturen hyllar. En ledares främsta uppgift är att fatta beslut, se till att de genomförs och ta ansvar för dem. Det var det som min tidigare lärling kämpade med. Hon var smart, energisk och kapabel – men kunde inte korsa den avgörande gränsen.

Fällan med ja-sägare

Det är lätt att förstå varför så många ledare omger sig med människor som håller med dem. Pulitzerprisbelönade journalisten Steve Coll skildrade i sin bok On the Grand Trunk Road två decennier av rapportering från Centralasien. Han noterade att makthavare i auktoritära regimer, som Rajiv Gandhi i Indien eller Benazir Bhutto i Pakistan, skapade en kultur av isolering som blindade dem för hot mot deras styre. Varje ledare behöver lojala medarbetare runt sig, men när lojaliteten blir till blindhet uppstår risken att avgörande signaler missas.

”En ledare måste våga omge sig med kritiska röster – även när det är obekvämt.”

Konsten att leda i osäkerhet

Framgångsrika ledare vet att beslut måste fattas trots bristande information. De inser att osäkerhet inte är en svaghet, utan en del av uppdraget. Nyckeln ligger i att skapa en kultur där medarbetare vågar ifrågasätta, där feedback ses som en tillgång och där ansvarstagande är en självklarhet. Soprano lärde sig aldrig riktigt det – men moderna ledare kan det.