När affärsmän styr staten – varför det aldrig kommer att fungera

Affärsmän i maktens korridorer – en riskabel experiment?

I Washington pågår just nu något som väcker frågor. En generation investerare och entreprenörer, som under decennier hyllat privat kapital och marknadens disciplin, har nu tagit plats i Trumps administration. De ansvarar för hundratals miljarder dollar av allmänhetens pengar – och lovar att förvalta dem med affärsmässig precision och ansvarstagande. Men kritiker menar att deras tillvägagångssätt är dömt att misslyckas.

Från Wall Street till Washington

Från handelsminister Howard Lutnick, som tror sig kunna omforma den amerikanska ekonomin genom handelshinder och industriell planering, till före detta tjänstemannen Michael Grimes – som ledde börsintroduktionerna för Meta, Uber och Airbnb – och vidare till president Donald Trump med hans förslag om en amerikansk statsägd investeringsfond: mönstret är tydligt. Staten ska drivas som ett företag, menar de. Verkligheten säger något annat.

Varför affärslogik inte fungerar i politiken

I en nyligen publicerad poddintervju diskuterade riskkapitalisten Joe Lonsdale och den nye chefen för den amerikanska utvecklingsfinansieringsmyndigheten, Ben Black, dennes ansvar för en budget på 205 miljarder dollar. Syftet? Att investera i USA:s strategiska intressen, skapa nya marknader och leverera avkastning till skattebetalarna. Men bakom optimismens yta döljer sig en grundläggande missuppfattning: staten är ingen vinstdrivande verksamhet.

Marknaden och staten fungerar på helt olika premisser. I näringslivet avgör konkurrensutsatta priser, vinster och förluster vad som fungerar och inte. Signalerna är tydliga: bra investeringar belönas, dåliga straffas. Konsekvenserna är omedelbara och personliga. Staten saknar dessa mekanismer. Det finns inga marknadspriser som vägleder politiska beslut, inga vinstsignaler för strategiska satsningar och ingen förlustmekanism som straffar dåliga beslut.

Inga konsekvenser – inget ansvar

När en statlig myndighet satsar på fel projekt, förlorar ingen sin lön eller sitt jobb. När en statsägd investeringsfond gör ett dåligt val, betalar skattebetalarna – utan att ha haft något att säga till om. De affärsmän som nu sitter i höga positioner i administrationen har tidigare kunnat förlora allt på dåliga beslut. Nu befinner de sig i ett system som skyddar dem från konsekvenser. De marknadsincitament som tidigare gjorde dem framgångsrika har plötsligt slagits av.

En paradox: de borde veta bättre

Det mest paradoxala? Många av dessa personer har själva kritiserat statens ineffektivitet och resursfördelning. De har hyllat avregleringar och stöttat effektiviseringsinitiativ. Ändå har de nu tagit sig an uppgiften att styra ekonomin med affärsmässiga metoder – trots att de borde inse att staten inte fungerar så.

Frågan kvarstår: kan affärsmän verkligen lösa statens problem? Historien och ekonomisk teori säger nej. Staten är en institution med helt andra spelregler, incitament och begränsningar. Att applicera affärslogik på politiken är som att försöka driva en bil med en sked – det kommer aldrig att fungera.