Recension av 'Tonårssex och död på Camp Miasma': En surrealistisk skräckresa genom kön, kön och kitsch

Jane Schoenbruns film "Tonårssex och död på Camp Miasma" är en av de mest svårbeskrivliga upplevelser som nyligen setts på vita duken. Det handlar inte om en film man tittar på, utan om en vision som griper tag i en och aldrig släpper. Schoenbrun och deras medarbetare har skapat en värld som är lika fascinerande som den är obehaglig – en plats där slasher-mördare slungar döda lägerdeltagare mot tetherbollstolpar tills de exploderar, där kroppar staplas som isolering i en videobutik och där en scen med Gillian Anderson som sensuellt håller en överflöds horn av Kentucky Fried Chicken smälter samman med en brinnande öppen spis.

En film som utmanar könsnormer och Hollywoods hyckleri

Schoenbrun, som tidigare har hyllats för sina digitala universum i verk som "I Saw the TV Glow" och "We’re All Going to the World’s Fair", har återigen skapat en film som både underhåller och provocerar. Genom att väva in teman som transfobi i skräckfilmer och Hollywoods hyckleri kring "woke" berättelser – som endast stöds när det passar kommersiella intressen – visar Schoenbrun sig vara en mästare på att skapa portaler till alternativa verkligheter.

Dessa digitala världar fungerar som skyddsrum där människor kan vara sig själva på ett sätt som det verkliga livet ofta förnekar. I "Tonårssex och död på Camp Miasma" utforskar Schoenbrun dessa teman vidare och ställer frågor om nödvändigheten av dessa alternativa verkligheter kontra deras skönhet. Vad händer när vi känner oss bekväma i våra kroppar igen? Måste förvandling alltid kräva ett slags död först? Finns det en tidpunkt i livet då det är för sent att förändras?

Att filmen lyckas väva in dessa djupa frågor samtidigt som den levererar tillräckligt med genreunderhållning för att göra den både njutbar och tankeväckande är en bedrift i sig. Redan i filmens inledande sekvenser skapas en känsla av en levande, andlig värld. En uppåtgående filmregissör, Kris (spelad av Hannah Einbinder), anställs för att regissera en nyinspelning av den långlivade skräckfilmsserien "Camp Miasma".

En skarp analys av Hollywoods exploatering

Som Kris själv påpekar, dödar hennes anställning två flugor i en smäll: Hollywood är ständigt på jakt efter gammal IP att exploatera, och genom att anställa en HBTQ+-regissör kan studion avleda kritik mot att de återupplivar en notorisk transfobisk franchise. Med Okay Kayas "Nightswimming" som spelar under förtexterna, får vi följa historien om "Camp Miasma" genom merchandise och tidningsklipp – från en överraskande kultframgång till en övermättad franchise på bara några få uppföljare.

Brädspel och en serie i en tidning som driver med serien visar hur snabbt berättelser kan mala ner till medelmåttighet under Hollywoods maskin. Kris vill ge en roll i nyinspelningen till Billy Presley (spelad av Gillian Anderson), som som tonåring spelade den sista överlevaren i den första "Camp Miasma"-filmen. Hon tar ett möte med den pensionerade skådespelerskan, som har bosatt sig i det övergivna lägret där de ursprungliga filmerna spelades in. Deras samtal börjar stelt, men det är tydligt att det finns en djupare koppling mellan dem än bara professionell nyfikenhet.

En film som utmanar och underhåller

"Tonårssex och död på Camp Miasma" är mer än bara en skräckfilm. Det är en surrealistisk resa genom kön, könsidentitet och kitsch, som utmanar åskådaren att ifrågasätta både sig själv och den underhållningsindustri vi alla är en del av. Med en blandning av groteska bilder, skarp samhällskritik och en berättelse som aldrig riktigt låter sig fångas, är detta en film som kommer att fortsätta diskuteras långt efter att sluttexten rullat.

"Det är en film som inte bara ses – den upplevs. En vision som griper tag i en och aldrig släpper."