Simca-sjukan: En bilfantasts besatthet av franska klassiker

Det började med en virusliknande besatthet. I över femton år har jag burit på en passion som kallas Simca-sjukan – en sjukdom som smittar genom franska klassiker och lämnar sina offer med en oemotståndlig längtan efter rostiga veteranbilar. Symtomen? Att rädda en Simca 1000 Bertone från en boskapsfarm i Nebraska är bara början.

Men låt oss backa bandet till 2009, då allt började. Simca-bilar är sällsynta i USA, men entusiasterna är desto fler. På Facebook Marketplace annonseras ofta korroderade Aronde-modeller, och de som känner till Simcas historia kan prata i timmar om den aluminiumhuvade Ford V8-motorn i Simca Vedette. Simca 1000 är en annan populär modell i dessa kretsar, medan Simca 1204 – som såldes här mellan 1968 och 1971 – nästan helt har glömts bort.

Chrysler, som importerade 1204:an för att konkurrera med Volkswagen Beetle, prioriterade istället Dodge Colt. Resultatet? En bil som var långt före sin tid: frambyggd med torsionsfjädring, femdörrars halvkombi och baksätesgolv som gick att fälla – redan 1968. Idag, precis som för femton år sedan, är det en raritet att stöta på en Simca på vägarna. Kanske dyker det upp en på Craigslist var sjätte månad någonstans i landet.

Det var i denna värld av glömda franska skatter som jag hamnade 2009. Jag hade precis flyttat till Ann Arbor, Michigan, för mitt första riktiga jobb efter college. Fritiden ägnade jag åt att leta efter underliga projektbilar. Med hjälp av en sökaggregator hade jag ställt in notifikationer för Simca, Peugeot, Citroën, Holden, Lada, Moskvich och Hillman. En dag hamnade jag på en annons som visade tre Simca 1204:or – alla inom åtta timmars bilresa i Wisconsin Dells.

Säljaren lovade att en av bilarna gick att köra. Och det gjorde den verkligen. Den snurrade runt kvarteret som om den aldrig hade stått stilla. Men bilens skick var typiskt för en bortglömd amerikansk import: extremt lågt miltal (43 000, om jag minns rätt), omfattande amatörmässiga rostlagningar och spår av tidigare skador. Någon hade tejpat galvaniserad plåt över dörrtrösklarna och täckt över en tidigare kollision med Bondo. Sedan hade bilen parkerats i en lada och glömts bort.

I handskfacket låg ett erbjudande från en lokal Dodge-återförsäljare: ta tillbaka bilen och få 75 dollar i kredit mot en ny Valiant. Jag tvekade inför priset på 400 dollar. Till slut lämnade jag bilen kvar, med min tomma släpvagn som skumpade efter mig på vägen tillbaka till Michigan. Men efter en halvtimme stannade jag bilen. Jag funderade över mitt nya liv i Mellanvästern, den fasta lönen och det faktum att jag plötsligt hade 400 dollar över. Varför inte? Bilarna här var rostiga ändå. Kanske var det dags att ge efter för Simca-sjukan.