Broadways mäktiga scener i 'The Lost Boys': Så skapade scenografen Dane Laffrey sin magi

När man designar scener för en musikal som befolkas av flygande vampyrer krävs det att man utmanar sig själv att tänka tredimensionellt. Men Dane Laffrey är van vid utmaningar. Under sina decennier inom teatern har den Tony-belönade scenografen skapat några av de mest minnesvärda scenbilderna på Broadway på senare år – från en sandig, 360-graders karibisk övärld i 2017 års uppsättning av Once on This Island till den futuristiska Sydkorea-miljön i 2024 års Maybe Happy Ending.

Nu tar Laffreys scenografi ännu större kliv – både uppåt och neråt – i musikalens The Lost Boys, som nyligen hade premiär på Broadwayteatern Palace Theatre. Baserad på 80-talsfilmen om odöda tonåringar som härjar i en kalifornisk kuststad, krävde föreställningen en snabbt växlande uppsättning miljöer: en sliten arkad, en fallfärdig strandpromenad, en instörtad konsertsal, en högt uppskjutande järnvägsviadukt och en undergången underjordisk fälla där vampyrerna för sina offer – komplett med en fungerande hiss.

I den vidsträckta scenen på Palace, en av de största teatersalongerna på Broadway, förvandlas Laffreys arbete till alla dessa platser under historiens snabba gång. Ibland erbjuder scenen flera nivåer för skådespelarnas actionfyllda scener, ibland försvinner den helt för att ge plats åt flygande akrobatik. Man håller andan när man väntar på att alla ska landa i rätt tid – och tack och lov glider Laffreys Rubiks kub-liknande scener alltid på plats precis när de ska.

Upplevelsen som helhet är intensiv och svår att beskriva – vilket också är poängen, enligt Laffrey. "Förhoppningsvis känns det obegränsat på ett bra sätt," säger han till Fast Company från sitt kontor i New Yorks kvarter Hell’s Kitchen. "En av de saker vi försökt göra är att göra publiken omedveten om gränserna för utrymmet. Man kan inte riktigt avgöra var teatern slutar och scenen börjar, eller var något tar slut, eller hur stort något egentligen är."

Laffrey såg The Lost Boys centrala miljö inte bara som en bakgrund, utan som en viktig karaktär i sig själv: det slitna huset där Emerson-familjen, på flykt från en förtryckande far, först anländer i öppningsscenen. "Det är en metafor för det alla i historien längtar efter," förklarar han. "De längtar efter tillhörighet. De längtar efter ett hem."

När föreställningen följer filmens huvudhandling måste huset kunna rymma både stillsamma familjescener och en stor uppgörelse med effekttunga vampyrjakter. Det krävde flera våningar, rum och komplexa rörliga delar, berättar Laffrey. Men sedan måste huset också försvinna – snabbt. "Vi behövde kunna explodera ut på Santa