Gambonanza – ett schackspel med spelifierade inslag som misslyckas med att leverera

Schack är ett klassiskt spel som aldrig tycks förlora sin popularitet, men att hitta nya sätt att förnya det är en utmaning. Ändå finns det gott om schacktema-spel på plattformar som Steam. Från tidresor i 5D till utmanande pusselspel som Chessformer och Chessarama, eller roguelites som Pawnbarian och Shotgun King: The Final Checkmate – det är svårt att sticka ut. Vår senaste kandidat är Gambonanza, ett indie-spel som försöker applicera spelifierade inslag i stil med Balatro på ett schackbaserat roguelike. Tyvärr misslyckas spelet med att leverera en tillfredsställande upplevelse, även för den mest hängivna schackfantasten.

En elitists syn på Gambonanza

Att recensera Gambonanza är en utmaning för mig, eftersom jag själv är en skicklig tävlingsschackspelare. Min utgångspunkt skiljer sig därför från den mer casual spelaren som letar efter något schackrelaterat för underhållning. Men även som roguelite har spelet alltför många brister – från ojämn svårighetskurva till bristande variation och intressanta valmöjligheter – för att kunna rekommenderas.

Spelets upplägg och brister

Gambonanza består av en serie stridscenarier på ett schackbräde, uppdelade i fem faser med fem nivåer vardera och en motsvarande boss. Spelet följer i huvudsak de klassiska schackreglerna, men med flera modifieringar. Du och din AI-motståndare turas om att flytta pjäserna, som beter sig som i ett vanligt schackspel – åtminstone tills olika modifieringar träder i kraft.

Innan varje strid får du se motståndarens pjäser och placering, och kan själv placera dina egna pjäser fritt på din sida av brädet. Den klassiska schackmekaniken kompletteras med så kallade gambits – globala effekter som påverkar hela brädet, som att "om du har en kung och ett torn på brädet har du 1/3 chans att skippa motståndarens tur" eller att "dina löpare kan flytta som damer". Tyvärr är de flesta av dessa effekter ganska simpla och inte särskilt intressanta.

I början av varje strid kan du placera tre pjäser på brädet och ha sju i reserv i din "lager", men antalet pjäser du kan ha ökar under spelets gång. Brädet breddas också med en rad för varje ny fas. Problemet är att variationen i stridscenarierna är nästintill obefintlig. Varje fas tycks ha en fastställd pjäsuppsättning att möta, eller så finns det så få alternativ att de snabbt tar slut. Jag kunde nästan utveckla öppningsstrategier redan i de tidiga faserna, vilket är långt ifrån idealiskt för ett roguelite.

Presentationen räddar inte spelet

Gambonanzas presentation är charmig med en ren lo-fi-estetik och avslappnande musik utan stress. Små detaljer som en Metal Gear Solid-liknande utropstecken ovanför en pjäs när den attackerats, eller att pjäser fattar eld efter att ha slagit ut flera motståndare i rad, ger spelet en mänsklig touch. Animationerna är skarpa och välgjorda, men tyvärr räcker det inte för att kompensera för bristerna i speldesignen.

Sammanfattningsvis är Gambonanza ett spel som försöker vara mer än vad det egentligen är, men misslyckas med att leverera en engagerande och varierad upplevelse. För den som letar efter ett nytt sätt att uppleva schack kan spelet vara värt ett försök, men förvänta dig inte för mycket.