Klassisk bilägande är lidande – och det är det som gör det så njutbart

Buddhisterna säger att livet är lidande. De flesta människor skulle nog hålla med. För mig är dock ägandet av en klassisk bil synonymt med lidande – och det är precis därför jag älskar det.

Nyligen investerade jag 30 000 dollar och 13 månader i att renovera en 1976 International Scout Traveler. Under den tiden genomled jag existentiella kriser, tömde mitt bankkonto på allvar och fick otaliga skärsår och brännskador från svetsloppor. När renoveringen var klar genomförde jag i juni en 575 mil lång äventyrstur längs McGrew Trail i Oregon – en av de tuffaste offroad-lederna i delstaten. Det var en sorts provtur, kantad av problem som hade fått en mer sansad person att ge upp. Jag, däremot, var i himlen. Dövad av truckens V8:a och täckt av kylarvätska, svett och motorolja njöt jag av den mest givande upplevelsen i mitt liv.

För att förklara varför måste jag gå tillbaka till maj 2024 och staden Bend i Oregon, där allt började.

Köpet som gick snett

Jag köpte Scouten utan att ha sett den på nära håll – något som varje erfaren bilköpare vet att man inte ska göra. Det borde ha varit en varningssignal. Annonsen fanns på både Craigslist och eBay med några usla bilder och beskrev bilen som utrustad med ny kylare, ny förgasare och nytt dubbelt avgassystem. Jag pratade med säljaren och försökte pressa ner priset, men han stod emot. Till slut kom vi överens och jag körde tre timmar söderut till Bend för att hämta en bil jag aldrig hade rört vid och visste ytterst lite om.

Bilen stod på en tvåhjulig bilvagn – ytterligare en varningssignal. Elektroniken fungerade inte, men det hade jag räknat med. Jag trodde att jag skulle klara av det mesta som bilen kastade på mig, ändå.

Jag lastade upp Scouten och körde några kvarter genom Bend för att äta lunch på en food truck-park. Något kändes fel med lastfördelningen, så jag stannade för att justera den. För att göra det var jag tvungen att flytta Scoutens överföringslåda från neutral till fyrhjulsdrift. Jag sträckte mig efter spaken, drog den. Den kändes konstigt mjuk, så jag drog den bakåt för att känna var den befann sig i lådan. Spaken lossnade i min hand och ett metalliskt klirr hördes från under bilen. Länken hade gått sönder och Scouten stod nu låst i fyrhjulsdrift i lägsta växel, vilket gjorde det omöjligt att bogsera den.

Jag stod på en parkeringsplats i Bend med en bil jag inte kunde transportera. Jag ringde säljaren, som som väntat bara svarade med ett »Åh, det är ju konstigt. Nja, lycka till ändå!«. Med min verktygslåda lyckades jag åtminstone dra ut bakaxeln, och efter att ha kastat den bakom baksätet kunde jag bogsera hem den nya och allt mer problemfyllda bilen på endast framhjulen, med bakaxeln hängande efter.