Mellanöstern under bombhot: Civila berättar om vardagen mitt i kriget

Kriget nådde hemmen mitt i vardagen

För Amena varnade telefonen om inkommande missiler mitt i natten. Hossein hörde explosionerna när en radioantenn sprängdes på väg ut ur staden. Jad fick beskedet två timmar innan bomberna föll över hans kvarter. Föräldrarna till volleybollspelarna fick reda på attacken först när deras döttrar drogs ut ur brinnande skolbyggnader.

Kriget i Mellanöstern har förändrat livet för miljontals människor. Till skillnad från många amerikaner, som aldrig upplevt krig på hemmaplan, har civila i regionen fått lära sig leva med explosioner, flykt och ständig osäkerhet. Elektricitet, trygghet och rätten att gå ut när man vill är inte längre självklara rättigheter. I stället dominerar sirener och skräck ljudbilden.

Den 28 februari träffades två iranska städer av amerikanska och israeliska missiler. En grundskola i Minab och en idrottshall i Lamerd totalförstördes. Mir Dehdashts dotter Robab spelade volleyboll i hallen när attacken kom. Han rusade dit efter att grannen berättat om händelsen.

"De skadade blödde kraftigt, några hade förlorat medvetandet på marken, andra skrek utan uppehåll. Deras röster var öronbedövande," berättade han för Drop Site News. Robab hade inte överlevt.

Rädslan som aldrig försvinner

Sedan dess har kriget nått nästan varje hörn av Mellanöstern. Under mars och april intervjuade Reason civila från olika sidor av konflikten om livet under bomberna och krigets mänskliga kostnad. Av säkerhetsskäl har de flesta namn bytts ut.

Hossein, en ung man från Isfahan, vaknade den 28 februari till ljudet av sin familj som diskuterade en främmande attack. De försökte fly staden men vände tillbaka när ett stridsflygplan bombade radioantennen längs motorvägen. Hossein hörde explosionerna och radion tystnade i samma ögonblick.

"De bombar verkligen hårt. Vid lunch träffades en moské längst ner på vår gata, men tack och lov klarade vi oss. Kram och puss," skrev Sepideh, en kvinna från Teheran, i ett meddelande till en amerikansk släkting. Skärmdumparna visades senare för Reason.

"Nu bombar de allt. Ingenstans är säkert. Men oroa dig inte, vi klarar oss."

Amena, en palestinsk-amerikan som bor i Jerusalem, vaknade upp den första krigsmorgonen av en varning för inkommande iranska missiler. Hon beskriver hur svårt det är att förklara för sin syster i Kalifornien hur det låter när bomberna exploderar och fönstren skakar.

"Det finns en rädsla som sätter sig i hjärtat och aldrig försvinner. Vi lever i ständig stress, det försvinner aldrig. Du kan inte gå någonstans eftersom du inte vet när nästa varning kommer eller om det finns skydd på den plats du befinner dig," säger hon.

Ingen plats är säker

Kriget har också isolerat människor. Nya säkerhetskontroller och avspärrningar har förändrat vardagslivet. Vänner och familjer har splittrats, och de som försöker fly riskerar att fastna i nya farliga zoner. Samtidigt fortsätter bomberna falla över bostadsområden, sjukhus och skolor.

För många är kriget inte längre en avlägsen händelse – det är verkligheten. Och den verkligheten är fylld av osäkerhet, förlust och en ständig kamp för överlevnad.