PFAS sprids till Antarktis – hur hamnar de kemiska ämnena i världens renaste miljö?

Per- och polyfluorerade alkylsubstanser, eller PFAS, har använts sedan 1950-talet i tusentals produkter som non-stick, vatten- och fläckavvisande material. Dessa kemikalier bryts inte ner och sprids via luft, mark, vatten och till och med blodomloppen hos människor och djur. Även i Antarktis, som länge ansetts som en av jordens mest orörda miljöer, har PFAS påträffats – långt från de källor som normalt förknippas med ämnena, såsom snabbmatsförpackningar, brandsläckningsskum och non-stick-kärl.

En ny studie publicerad i tidskriften Science Advances har undersökt hur PFAS sprids över en 1 200 kilometer lång sträcka i Antarktis, från snöprover vid Zhongshan Station i östra Antarktis till toppen av Dome A på 4 093 meters höjd. Genom att analysera snölagren från kust till inland ville forskarna kartlägga hur PFAS-nivåerna varierar beroende på plats och förstå hur dessa kemikalier kan färdas långa sträckor via den övre atmosfären för att sedan avsättas i avlägsna regioner.

Ian Cousins, kemist vid Stockholms universitet och en av studiens författare, förklarar: ”För att ämnen ska nå Antarktis måste de kunna transporteras långa sträckor. Vi vet att PFAS är mycket beständiga, vilket underlättar transporten. Genom att studera mönstren av PFAS-föroreningar i proverna får vi ledtrådar om hur de sprids.”*

Två huvudsakliga transportvägar

Forskarna identifierade två huvudsakliga sätt som PFAS når Antarktis på:

• Via atmosfären: Vissa PFAS bildas när flyktiga föregångare, som fluorotelomeralkoholer i textil- och pappersprodukter, bryts ner av solljus och oxidanter. De stabila PFAS som bildas faller sedan ner med nederbörd och lagras i snö och is.
• Via havsskum: Kraftiga kuststormar skapar havsskum när vågorna slår mot kusten. När bubblorna brister frigörs aerosoler som är kraftigt anrikade med PFAS. Dessa partiklar kan sedan transporteras långa sträckor med vinden innan de avsätts i snön.

Historisk förorening synlig i Antarktis snö

Under studien samlade forskare från Kinas vetenskapsakademi in 39 snöprover längs en 1 200 kilometer lång sträcka, med provtagning var 30:e kilometer. Vid Zhongshan Station, beläget nära Prydz Bay, grävdes ett 1 meter djupt snöhål där prover togs var 5:e centimeter. På Dome A, toppen av den östantarktiska inlandsisen, samlades prover in var 10:e centimeter från ett 3 meter djupt snöhål – vilket ger information om PFAS-användningen under flera decennier.

Cousins kommenterar fynden: ”Det är intressant att vi kan se den historiska produktionen av PFAS i den här snöhögen på toppen av berget i Antarktis.”*

Resultaten visar att PFAS-föroreningar i Antarktis inte bara är ett lokalt problem utan en global utmaning som kräver internationellt samarbete för att hanteras effektivt. Studien understryker också hur långtgående effekterna av mänsklig aktivitet kan vara – även i de mest avlägsna och skyddade miljöerna på jorden.