När folk ombeds nämna den mest minnesvärda monologen i The Devil Wears Prada kommer de flesta att svara med ett enda ord: "Cerulean". Miranda Priestslys hårda tillrättavisning av sin nyfikna assistent Andy sammanfattar filmens cyniska syn på modevärlden – en värld där de få bestämmer för de många.
Men den verkligt betydelsefulla scenen kommer strax efteråt. Andy, frustrerad över Mirandas ignorans, vänder sig till modechefen Nigel. Vad som följer är ett tal som bekräftar samma hierarkier som Miranda hyllar, men ur ett mer mänskligt och empatiskt perspektiv. Stanley Tuccis framställning av Nigel fungerar som den perfekta motpolen till Meryl Streeps ikoniska gestaltning av den maktfullkomliga redaktören.
Scenen utspelar sig i slutet av filmens första akt, efter att Andy etablerats som både protagonist och publikens förlängda arm. Anne Hathaway spelar Andy med en blandning av ambition och överväldigande osäkerhet – hon försöker spela cool genom att låtsas förstå mode, men misslyckas. Aktens början har också etablerat Nigel som Mirandas högra hand, en som genomför hennes order och delar många av hennes åsikter. Han förlöjligar exempelvis Andys vikt och klädval, och påpekar att en storlek sex är för stor.
Trots sitt hårda yttre är Nigel den som Andy vänder sig till, mer än till den sarkastiska första assistenten Emily (spelad av Emily Blunt). När Andy klagar på att hennes hårda arbete inte uppmärksammas, lyssnar Nigel men visar ingen sympati. Istället förklarar han att även Miranda bara utför sitt jobb, och att det egentligen handlar om institutionen bakom tidningen Runway.
"Hon gör bara sitt jobb," säger Nigel. "Förstår du inte att du arbetar på en plats som gett upphov till några av århundradets största konstnärer? Halston, Lagerfeld, de la Renta. Det de skapade var större än konst – för du lever ditt liv i det."
Men Nigel går vidare. Medan Mirandas tal framställer de vanliga människorna som omedvetna och otacksamma offer för modeeliten, vänder Nigel perspektivet till det genomsnittliga livet. Han visar att mode inte bara handlar om ikoner, utan också om hopp för de som inte är det.
"Du tror att det här bara är en tidning, va? Det är inte bara en tidning," säger han. "Det är en strålande ljuspunkt för – låt säga en ung pojke i Rhode Island med sex bröder. Han låtsas gå på fotbollsträning men egentligen går han till sömnadskurs. Han läser Runway under täcket med en ficklampa."
Genom Nigels ord förvandlas Runway från en maktfullkomlig institution till en källa till inspiration och möjligheter. Hans tal är inte bara en motpol till Mirandas cynism – det är en påminnelse om att mode, trots allt, handlar om människor och deras drömmar.
Relaterade artiklar
3 filmer du måste se på Prime Video denna vecka
What’s the longest amount of time you’ve ever spent scrolling through a streamer trying to decide what you’re in the mood for? Personally, I’ve had to...
John Travoltas debutfilm är en katastrof – och ingen film
Though it may technically qualify as one on paper, John Travolta’s disastrous directorial debut, “Propeller One-Way Night Coach,” is not a movie. This...
15 oväntade detaljer i filmer som förändrar allt
Making movies involves a lot of people, something everyone already knows. Yet this clashing of minds creates a lot of incredible stories, both intende...
De värsta director’s cuts som misslyckats med att förbättra filmerna
The director’s cut of a movie is, at least in terms of expectation from the audience, the true form of a film when compared to its theatrical release....
15 gånger regissörer spelade huvudrollen – och det blev ifrågasatt
Writers and directors have a difficult task when bringing their vision to life: finding the right actor to portray their characters. Of course, there...
15 klassiska komedier som aldrig hade fått göras idag
Comedy changes faster than almost any other genre because every generation has different boundaries, sensitivities, and ideas about what feels accepta...
15 klassiska 70-talsfilmer som fortfarande håller måttet
Many movies from the 1970s still feel surprisingly modern despite being released more than fifty years ago. Strong practical effects, creative cinemat...
De största filmflopparna genom tiderna – när jättestudiornas pengar inte räckte
Big studios have every advantage imaginable. Massive budgets, famous actors, endless marketing campaigns, and globally recognized franchises create th...