Den konservativa rättsrörelsens nya renhetsprov: Vem duger egentligen till Högsta domstolen?

Sedan Högsta domstolen ogiltigförklarade Donald Trumps tullavgifter enligt International Emergency Economic Powers Act i målet Learning Resources, Inc. v. Trump har presidentens relation till domstolen blivit alltmer central. Trump har inte bara kritiserat domare som han anser svikit honom, utan har också öppet diskuterat möjligheten att tillsätta ytterligare tre domare. Domarna Samuel Alito och Clarence Thomas har båda förnekat planer på att avgå, trots spekulationer om Alitos eventuella memoarer senare i år. Ändå fortsätter aspiranter inom den konservativa rättsrörelsen att positionera sig för en eventuell utnämning.

Denna utveckling är knappast förvånande, men den har avslöjat en betydande förändring i republikanernas syn på presumtiva domare. Under Trumps första mandatperiod lyckades den konservativa rättsrörelsen säkra en supermajoritet av domare som delar deras vision för landet. Men idag har rörelsen radikaliserats i en sådan utsträckning att även erkänt konservativa domare som Amy Coney Barrett ifrågasätts.

Under decennier har konservativa använt uttrycket ’inga fler Souters’ som en varning för att undvika domare som riskerar att svikta från den konservativa linjen. David Souter, utnämnd av George H.W. Bush, blev en symbol för detta då han senare rörde sig åt vänster. Nu har dock kritiken skärpts ytterligare: ’Inga fler Souters. Inga fler Roberts. Inga fler Barretts.’

Striderna handlar nu om vem som verkligen är en sann arvtagare till domarna Alito och Thomas, och till och med några av Trumps mest extrema domare på lägre nivåer utsätts för hård granskning. Ett exempel är domare Andrew Oldham i den femte kretsens appellationsdomstol. Oldham, en favorit inom Federalist Society, utnämndes av Trump till en av landets mest MAGA-influerade appellationsdomstolar. Han har byggt sitt rykte på extrema åsikter som attackerar administrativa myndigheter, rösträttsskydd, aborträtten och invandrares rättigheter – ofta med retorik som snarare provocerar än övertygar.

Oldhams åsikter är så långtgående att även den konservativa Högsta domstolen ofta ogiltigförklarar dem för att de går för långt. Trots detta har konservativa kommentatorer kallat honom en ’medelmåttig domare i kappa’ och menat att hans eventuella utnämning inte ens klarar ’skrattprovet’. Många föredrar istället domare James Ho, som också sitter i den femte kretsen. Hos juridik – och framför allt hans offentliga uttalanden – har gjort honom till en favorit bland de mest stridbara rösterna inom den konservativa rättsrörelsen. De ser honom som en banerförare för deras politiska och kulturella agenda, som njuter av att ’ge liberalerna på nöten’.

Ho har skrivit domar som varnar för en ’woke-konstitution’ och hävdat att anti-abortläkare kan stämma för ’estetisk skada av abort’ eftersom foster är ’en källa till djup glädje för dem som ser dem’. Hans åsikter är så extrema att de utmanar gränserna för vad som tidigare ansetts vara acceptabelt inom konservativ juridik.