Elan +2 och det elektriska luftkonditioneringssystemet – en historia om misslyckande och lärdomar

En ambitiös installation som slutade i besvikelse

I slutet av förra sommaren påbörjade jag ett omfattande projekt: att installera elektrisk luftkonditionering i min 1969 års Lotus Elan +2. Projektet var långt ifrån enkelt, och jag skrev tidigare om varför ett elektriskt kompressorsystem inte är den självklara lösning som säljare ofta framställer det som.

Beslutet att gå vidare med installationen fattades av praktiska skäl. Det fanns inget kompressorfäste eller tvåspårsremskiva för min Lotus-Ford-motor. Dessutom krävdes en högkapacitetsgenerator för att driva det elektriska systemet, omfattande elsystemförändringar för att undvika brandrisk, samt en 80-amps strömförsörjning för att kunna testa systemet i garaget utan att starta bilen och riskera att fylla huset med avgaser.

När jag skrev om projektet i oktober var systemet igång, men prestandan motsvarade inte mina förväntningar. Strax före halloween insåg jag att systemet behövde en Gilmer Drive-kuggremssats för att förhindra att remmen slirade. När jag summerade kostnaderna stod det klart att hela projektet var på gränsen till ett dårskap. Jag borde ha låtit en maskinverkstad tillverka ett kompressorfäste och en tvåspårsremskiva och istället använt ett konventionellt remdriven kompressorsystem. Besvikelsen var stor, och både bilen och jag behövde en paus från varandra. Under vintern rörde jag inte systemet alls.

En ny chans att lösa problemet

För ungefär en månad sedan hade vi en ovanligt varm dag. Då bestämde jag mig för att ge projektet en ny chans. Jag kopplade återigen in Samlex strömförsörjningen till Lotusens batteri med hjälp av de avklippta startkablar jag hade förberett. En termometer placerades i ventilationsöppningarna, och systemet startades. Temperaturen började sjunka, men precis som förra hösten verkade systemet plötsligt stanna av. Med en voltmätare mätte jag spänningen vid reläet som matar inverteraren till kompressorn. Spänningen sjönk under 12 volt, vilket fick kompressorn att tolka det som en underspänning och stänga av sig själv.

Jag gick runt till baksidan av bilen och kontrollerade att strömförsörjningen verkligen levererade 14 volt till batteriet. Felet låg istället i spänningsfall, ett fenomen många känner igen från försök att starta en bil i kyla med startkablar som inte har tillräckligt bra kontakt med batteripolerna. Min första tanke var att flytta startkablarna till batteriets huvudpoler för att förbättra kontakten, men det löste inte problemet.

Lärdomar och framtida planer

Projektet har lärt mig att elektriska luftkonditioneringssystem i äldre bilar ofta är mer komplicerade än vad som framställs. Trots omfattande arbete och höga kostnader blev resultatet inte vad jag hade hoppats på. Nu står jag inför ett val: antingen fortsätta felsöka och förbättra systemet, eller återgå till ett konventionellt remdriven kompressorsystem.

Oavsett vilket beslut jag fattar kommer denna erfarenhet att vara värdefull. Den visar på vikten av noggrann planering och realistiska förväntningar när man genomför tekniskt avancerade bilprojekt.