Högsta domstolens interna dokument: Hypokrisi eller rättsligt missförstånd?

Högsta domstolens interna dokument granskas

Intern korrespondens från Högsta domstolen, rörande beslutet att stoppa Clean Power Plan, har blivit föremål för omfattande diskussion. Dokumenten, inklusive anteckningar från chefsdomaren, har tolkats av många som en indikation på rättslig hypokrisi eller bristande tillämpning av korrekt prövningsstandard. Men är kritiken mot domstolen berättigad?

Två skilda juridiska doktriner förväxlas

Enligt William Baude och Richard Re, verksamma vid Divided Argument, grundar sig kritiken på en missuppfattning av två skilda juridiska principer. Domstolen har fastställt att regeringen lider oåterkallelig skada när dess policybeslut blockeras. Denna princip gäller dock endast när regeringen själv är den sökande parten. I fallet med Clean Power Plan var det dock utmanarna till planen som stod som sökande för ett stopp, inte regeringen. Därmed var principen inte tillämplig.

Baude och Re förklarar:

"Problemet med sådana kritiker är att de förväxlar två olika juridiska doktriner. Domstolen har slagit fast att regeringen lider oåterkallelig skada när dess policybeslut blockeras. Men denna regel gäller endast för den sökande parten. I Clean Power Plan-fallet var det utmanarna som stod som sökande, inte regeringen."

Prövningsstandarden ifrågasätts

En annan kritisk punkt rör chefsdomarens tillämpning av prövningsstandarden. Vissa menar att chefsdomaren tillämpade fel standard. Baude och Re avfärdar dock denna kritik som överdriven. De framhåller att de faktorer som chefsdomaren beaktade var rimliga och baserade på tidigare rättsfall samt de skriftliga inlagor som presenterats inför domstolen.

De noterar också att det fanns viss oklarhet kring vilken prövningsstandard som borde tillämpas. Frågan om varifrån domstolens befogenhet att bevilja stoppet härrörde – från All Writs Act, APA Section 705 eller någon annan lagstiftning – var inte helt klar. Trots interna motsättningar från de dissenterande domarna riktades ingen kritik mot själva prövningsstandarden. Detta kan bero på att detaljerna i standarden inte var avgörande i detta fall.

Intern dokumentation vs. offentliga domar

Baude och Re påpekar att det är ett misstag att tolka de interna dokumenten som om de vore offentliga domar. Dokumenten är avsedda för en specialiserad målgrupp och fokuserar på de frågor och problem som är omedelbart relevanta för domstolens arbete. De är inte avsedda att vara uttömmande eller ge vägledning till lägre instanser.

Som en före detta domstolssekreterare instämmer jag i denna bedömning. Jag minns att de interna memoranda som jag fick ta del av ofta fokuserade på specifika frågor och problem utan att gå igenom alla relevanta överväganden eller erbjuda en fullständig analys.

Sammanfattningsvis

Intern korrespondens från Högsta domstolen bör inte tolkas som en indikation på hypokrisi eller rättsligt missförstånd. Domstolen tillämpade sina vanliga rättsliga principer och beaktade de faktorer som var relevanta i detta specifika fall. Kritikerna tycks ha missförstått de juridiska principer som tillämpades och de specifika omständigheterna i fallet.