Teaterrecension: 'The Receptionist' – En maktkamp bakom receptionen

Små pjäser på 90 minuter eller mindre har ofta ett problem: publiken går hem nöjd men undrar varför de inte stannat hemma från början. Adam Bocks nya verk The Receptionist, som hade premiär på Pershing Square Signature Center i regi av Second Stage, löser dock detta dilemma. Den 80 minuter långa föreställningen tar nämligen 40 minuter innan den verkliga chocken kommer.

Scenografin av Dots skildrar ett sterilt kontorslandskap som känns igen av alla som tillbringat alltför mycket tid i liknande miljöer. Centralt i rummet står receptionistdisken där Katie Finneran gestaltar Beverly. Hon svarar i telefon, lagar kaffe och städar upp efter sin chef Edward (Nael Nacer) och kollegan Lorraine (Mallori Johnson), vars kontorsdörrar ofta är stängda. Det är dock Beverlys sätt att hantera sin dammsugare för att plocka upp kollegornas muffinkrümel som avslöjar hennes petiga kontrollbehov – nästan som en liten fascist.

Beverlys makt utmanas när Martin (Will Pullen) anländer från huvudkontoret. Deras första möte handlar om en strid om pennor. Beverly har samlat på sig en hel uppsättning som hon förvarar på sitt prydliga skrivbord. Martin vill använda en. Hon hävdar att pennorna försvinner. Han vinner striden och när han slutligen sätter sig ner, med en av Beverlys dyrbara pennor i handen, drar hans svarta byxor upp och blottar lysande röda strumpor (kostymer av Enver Chakartash). Avgörandet är fattat. Han är den auktoritära makthavaren, inte Beverly.

Från det ögonblicket signalerar Johnson och Pullen genom sina kroppsspråk att Lorraine och Martin gärna skulle vilja inleda en relation – trots Beverlys starka, om än ordlösa, invändningar.

Sarah Bensons regi lyser i denna trevägs dragkamp om makt och begär. Innan och efter denna utvidgade scen kan man dock kritisera att Finneran tillåts gå överstyr med sina manér. Att följa hennes skådespelarinsats är ofta det enda som håller publiken engagerad. The Receptionist får verkligen fart först när Edward nämner att han ibland måste bryta en klients lillfinger. Beverlys reaktion antyder att detta inte är en vanlig affärsmetod – men kanske ändå inte så ovanligt.

I Beverlys värld är det enda som gäller att undvika att åka till huvudkontoret, som leds av Martin. Bocks avsikt kan vara att publiken ska föreställa sig vilka straff som väntar där. För denna recensent blev det dock tydligt att andra akten saknade den skärpa som första akten hade.