USA och Iran nära avgörande: Fred eller ny krigsfas?

Den amerikanska hangarfartygsgruppen USS Abraham Lincoln (CVN 72) genomför blockadoperationer i Arabiska havet i april 2026, en del av USA:s insatser för att kontrollera Hormuzsundet. Bild: US Navy via Getty Images

USA och Iran befinner sig återigen i en avgörande fas. President Donald Trump har under de senaste dagarna upprepade gånger hävdat att Iran har accepterat samtliga amerikanska villkor för en fredsuppgörelse. Vicepresident JD Vance är redan på väg till Pakistan för ytterligare förhandlingar. Men verkligheten är långt mer komplex än så.

Under förra veckan öppnades Hormuzsundet tillfälligt, men Iran har nu återigen stängt det och beskjutit fartyg som passerar. USA upprätthåller samtidigt en delvis blockad av iranska hamnar och beslagtog på söndagen ett iranskt fartyg. Det är ännu oklart om iranska förhandlare överhuvudtaget kommer att infinna sig i Islamabad för att träffa Vance.

En tredje möjlighet är att det nuvarande dödläget fortsätter – varken fred eller fullskaligt krig, men en ständig hotbild. Båda länderna tycks föredra denna situation framför ett förödmjukande kompromissavtal. Men kostnaderna för detta tillstånd växer för varje dag som Hormuzsundet är stängt och krigshotet hänger kvar.

Denna dynamik påminner till viss del om tidigare perioder av bombningar från USA och Israel. Skillnaden nu är att det är Iran som avgör när – eller om – konflikten upphör. Kan USA och Iran nå en uppgörelse?

USA:s dilemma: Pressa på eller backa

USA har starka incitament att avsluta konflikten, men saknar tydlig strategi för hur. Iran har däremot makten att avsluta kriget, men verkar osäkert på om det verkligen vill det.

Innan kriget inleddes var USA:s huvudmål att tvinga Iran att helt avveckla sitt kärnvapenprogram. Hårdlinjare hoppades även på ett bredare avtal som inkluderade att Iran skulle upphöra med stödet till grupper som Hizbollah i Libanon och Huthirebeller i Jemen, samt acceptera begränsningar för sitt ballistiska robotsystem. Men dessa krav har i praktiken försvunnit ur förhandlingarna.

Nu handlar det främst om två frågor: Irans kärnprogram och kontrollen över Hormuzsundet – en fråga som inte ens fanns på bordet innan kriget bröt ut. Om Iran hade haft ett fungerande kärnvapen idag, hade situationen troligen varit annorlunda. Men det är tydligt att landets anrikning av uran snarare har gjort det till en måltavla än att skydda det.

Redan innan kriget inleddes rapporterades det att Iran övervägde stora eftergifter gällande sitt kärnprogram, inklusive att späda ut sitt 400 kilo stora lager av höganrikat uran. Men dessa planer har sedan dess komplicerats av kriget och de pågående militära operationerna.

En tävling i uthållighet

Den nuvarande situationen kan beskrivas som en tävling i vem som kan uthärda mest smärta. USA:s ekonomi och politiska stabilitet pressas av de långvariga sanktionerna och de höga militära kostnaderna. Iran å sin sida brottas med en alltmer isolerad ekonomi och ett folk som lider av brist på varor och höga priser.

Båda sidor har mycket att förlora på ett direkt krig, men också mycket att vinna på att tvinga motståndaren att ge vika först. Denna strategi har dock sina risker. En felberäkning eller missförstånd kan snabbt eskalera till en fullskalig militär konfrontation – något ingen av parterna önskar.

Förhandlingarna i Pakistan kommer att bli avgörande. Om Vance lyckas få till stånd ett möte med iranska representanter, kan det öppna upp för en diplomatisk lösning. Men om Iran fortsätter att stänga Hormuzsundet och USA svarar med ytterligare militära åtgärder, riskerar konflikten att fastna i ett dödläge som kan vara svårt att bryta.