Den kritiska mineraljakten skapar offerzoner – de fattigaste drabbas hårdast

Kritiska mineraler – grunden för den gröna revolutionen

Den globala omställningen till en renare, grönare och teknikdriven framtid bygger på en paradox: moderna teknologier – från AI och vindkraftverk till elbilar och mobiltelefoner – är beroende av kritiska mineraler. Samtidigt drabbas de samhällen där dessa mineraler utvinns av förorenat vatten, försämrad hälsa och miljöförstöring.

Litium driver batterier. Kobolt stabiliserar dem. Koppar bär elektricitet. Sällsynta jordartsmetaller gör vindkraftverk och digitala enheter effektiva och hållbara. Var och en av dessa mineraler är avgörande för den fjärde industriella revolutionen, men de är också giftiga och kräver enorma mängder vatten för utvinning.

Offerzoner växer fram i fattiga länder

Forskare vid FN:s universitet för vatten, miljö och hälsa har studerat hur utvinningen av kritiska mineraler påverkar samhällen världen över. I en ny rapport varnar de för att bristen på reglering och kontroll riskerar att förvärra livsvillkoren för världens fattigaste människor.

En av forskarna kommer från Mellanöstern, en region som fortfarande lider av långsiktiga konsekvenser av att ha försörjt världen med bränsle under 1900-talets ekonomiska utveckling. Den andra forskaren kommer från Afrika, en kontinent som nu står för en stor del av utvinningen av kritiska mineraler som driver teknologiska framsteg under 2000-talet.

Enligt forskarna riskerar mänskligheten, om inga stora förändringar sker i hur länder, företag och samhällen hanterar kritiska mineraler, att upprepa de orättvisor som präglade oljeutvinningen – fast denna gång med de teknologier som ska lösa de problem fossila bränslen skapat.

Vattenbrist och föroreningar – de största hoten

En av de allvarligaste effekterna av utvinningen av kritiska mineraler är dess påverkan på vattentillgångar. År 2024 krävde den globala litiumproduktionen uppskattningsvis 456 miljarder liter vatten – motsvarande den årliga hushållsvattenförbrukningen för cirka 62 miljoner människor i Afrika söder om Sahara.

Samtidigt lider stora delar av världen av vattenbrist, där människor och industrier använder mer färskvatten än vad naturen kan återskapa. Detta leder till irreparabla skador på ekosystem. I torra regioner som Chiles Salar de Atacama står gruvverksamheten för upp till 65 procent av den totala vattenanvändningen, vilket konkurrerar med jordbruk och ekosystem. Grundvattennivåerna har sjunkit, saltsjöar har krympt och färskvattenakviferer riskerar att tömmas och förorenas.

Vattenföroreningar förvärrar problemen ytterligare. Gruvverksamhet genererar stora mängder giftigt avfall och avloppsvatten innehållande tungmetaller, syror och radioaktiva rester. Produktionen av sällsynta jordartsmetaller skapar exempelvis upp till 2 000 ton avfall för varje ton användbart material. Dessa mineraler utvinns ofta genom att skapa urlakningsdammar och tillsätta kemikalier för att separera metallerna. Om avfallet inte behandlas eller förvaras på rätt sätt kan kemikalierna läcka ut i grundvattnet och vattendrag, vilket förorenar akviferer och floder.

Kobolt och koppar – en giftig historia

I vissa delar av världen har floder nära kobolt- och koppargruvor blivit så förorenade att de inte längre är säkra för människor eller djur. I Demokratiska republiken Kongo, där mer än hälften av världens kobolt utvinns, har gruvverksamheten lett till allvarliga hälsoproblem för lokalbefolkningen, inklusive andningssvårigheter, hudsjukdomar och cancer. Barnarbete är också ett utbrett problem i regionen.

I Chile har utvinningen av koppar, en annan kritisk mineral, lett till att vattentillgångarna i Atacamaöknen har minskat drastiskt. Lokala samhällen har tvingats flytta på grund av brist på vatten, och jordbruket har drabbats hårt. Samtidigt har gruvföretagen fått stora vinster medan lokalbefolkningen lider av konsekvenserna.

Kan historien upprepa sig?

Forskarna bakom rapporten varnar för att den nuvarande utvecklingen riskerar att skapa nya offerzoner, där de fattigaste samhällena drabbas hårdast. De jämför situationen med oljeutvinningen under 1900-talet, där de länder och samhällen som stod för produktionen ofta fick bära de största kostnaderna medan de rikaste drog nytta av vinsterna.

För att undvika att upprepa samma misstag krävs det enligt forskarna en rad åtgärder:

• Strikta regleringar: Internationella och nationella regleringar för att säkerställa hållbar utvinning av kritiska mineraler, inklusive krav på miljökonsekvensbeskrivningar och återställande av marker.
• Transparens i leveranskedjor: Företag måste redovisa var och hur mineralerna utvinns, så att konsumenter och investerare kan göra medvetna val.
• Stöd till lokalbefolkningen: Ekonomiskt och socialt stöd till de samhällen som drabbas av gruvverksamheten, inklusive tillgång till rent vatten och hälsovård.
• Innovation och återvinning: Satsningar på forskning och utveckling för att hitta alternativa material och effektivare återvinningstekniker för att minska beroendet av nyutvinning.

Om dessa åtgärder inte genomförs riskerar den gröna omställningen att bli en ny form av orättvisa, där de som redan är marginaliserade drabbas hårdast av de teknologier som ska rädda planeten.

"Om vi inte förändrar hur vi hanterar kritiska mineraler kommer vi att reproducera de orättvisor som präglade oljeeran – fast denna gång med de teknologier som ska lösa klimatkrisen."