Filmrecension: 'Nagi Notes' – En fascinerande, men splittrad, studie av konst och mänskliga band

Precis som de centrala skulpturerna som präglar filmens starkaste scener, är Kôji Fukadas "Nagi Notes" en film som känns som ett försök att bearbeta något. Ibland skär han djupt och blottlägger avgörande insikter om sina karaktärer i ett verk som annars kan kännas distanserat. Ibland nöjer han sig med att skrapa lite på ytan, vilket lämnar mycket av filmens vision osäker och otydlig i sitt syfte. Det är som om han arbetar sig framåt, utforskar varje karaktärs konturer utan att riktigt veta vilken form de slutligen ska anta.

Även om "Nagi Notes" inte når samma fulländade och slagkraftiga nivå som Fukadas mer fokuserade "Love Life", finns det ändå något här som inte går att ignorera. Trots att det är en lågmäld dramafilm om att hitta ett hem, som ibland känns tunn, väcks den till liv i de ögonblick då den fokuserar på konstens arbetsprocess och den gemenskap som uppstår kring den. Speciellt i filmens intimare skulpturscener, där all yttre brus – ofta i form av explosioner – tystnar, hör man något mer genuint och sant.

Filmen, som hade världspremiär i tävlingssektionen vid Cannesfestivalen, kretsar kring arkitekten Yuri (Shizuka Ishibashi), som besöker sin vän och före detta svägerska Yoriko (Takako Matsu). Den förra bor i det livliga Tokyo, medan den senare lever i den lilla byn Nagi, där hon arbetar som konstnär. En plats så liten att den lokala radion sorgset meddelar dödsannonser för varje avliden invånare. Samtidigt är den större världen alltid närvarande i bakgrunden, med ljudet av återkommande militärövningar och skymtar av hur kriget i Ukraina påverkar denna avlägsna by. Ändå fortsätter livet, och det är mot denna bakgrund som de två kvinnorna börjar öppna sig för varandra, reflektera över tidigare smärtor och fundera över vad som väntar dem båda.

När Yuri blir muse för Yorikos nästa skulptur, övergår filmen i en serie långsamma och mjuka scener där de två samtalar om hur de hamnat där de är. De skämtar och retas ibland, men till skillnad från den nyligen släppta filmen "The Christophers" av Steven Soderbergh, känns det här mer som Kelly Reichardts "Showing Up" i sitt utforskande av skapandeprocessen. Det handlar inte om kreativa genombrott, utan om den autentiskt fängslande upplevelsen av att forma något ur intet – något som ändå skapar en stark emotionell laddning. Skulpturerna är omsorgsfullt utformade, men det är kvinnorna själva som är de mest engagerande att följa. Även om filmen håller dem på lite avstånd,