Pragmata bryter mot "sad dad"-trenden – här är varför spelet sticker ut

En ny typ av protagonist i spelvärlden

Har du någonsin spelat ett spel där huvudpersonen är en hårdnackad man i 40- eller 50-årsåldern, med skägg eller stubb, och en bakgrund fylld av våld som han skäms över? En man som plötsligt ställs inför uppgiften att skydda ett barn – kanske sitt eget, kanske någon annans – under en kris? Då har du troligen stött på en "sad dad"-protagonist, en genre som dominerade spel under 2010-talet.

Joel från The Last of Us, Kratos från God of War och Lee från The Walking Dead är några av de mest kända exemplen. Dessa karaktärer präglas av ånger, osäkerhet och rädsla för att upprepa sina tidigare misstag. Deras berättelser är ofta fyllda av känslomässig tyngd, men resultatet blir ofta en ytlig kombination av våld och självömkan – som en hårt klippad metalband från 80-talet som försöker sig på post-grunge i 90-talet.

Men Pragmata bryter mot den här trenden. Spelet delar visserligen vissa yttre drag – en vuxen man och ett barnliknande robotbarn – men skiljer sig radikalt från genrens vanliga mönster.

Hugh Williams: en protagonist utan skuld

Hugh Williams, rymdfararen med skägg som tar sig genom en månbas kontrollerad av en fientlig AI, är varken ledsen, en pappa eller ens någon form av fadersgestalt. Han skyddar inte heller sitt robotliknande följeslagare på det sätt som är typiskt för genren. Trots att spelet ofta beskrivs som ett "well-adjusted family friend or way older brother game" – en etikett som fastnat sedan första trailern – är Hugh en ovanligt balanserad och sammansatt karaktär.

Han skäms inte över något förflutet. Han bär inte på hemligheter om tidigare misslyckanden eller skador han orsakat. Han ångrar inte våldet han utövar – kanske för att han endast skjuter 3D-printade robotar som kan återvinnas, och inte riktiga människor. Hans liv framstår som anmärkningsvärt vardagligt: han växte upp, gick i college, fick ett jobb som tog honom till månen, och sedan hände det dåliga saker – runt honom, inte på grund av honom.

En ovanlig relation och en unik bakgrund

Det mest intressanta med Hugh är att han är adopterad. Denna detalj diskuteras ingående med Diana, det barnliknande robotbarnet han samarbetar med. Hans råd till henne handlar inte om våld eller hämnd, utan om hur man blir en god människa. Hans lugn och självbehärskning är påfallande, och hans handlingar drivs inte av skuld eller rädsla, utan av en sund inställning till ansvar och omtanke.

I en spelvärld där många protagonister drivs av trauma och ånger, sticker Hugh ut som en frisk fläkt. Pragmata visar att det går att berätta en gripande historia utan att falla in i den traditionella "sad dad"-fällan. Spelet fokuserar istället på vardagliga detaljer, mänskliga relationer och en protagonist som är trygg i sig själv – något som gör det både unikt och minnesvärt.

"Pragmata visar att det går att berätta en gripande historia utan att falla in i den traditionella 'sad dad'-fällan. Spelet fokuserar istället på vardagliga detaljer, mänskliga relationer och en protagonist som är trygg i sig själv – något som gör det både unikt och minnesvärt."