Trump-administrationens begränsningar av allmänhetens rätt till insyn väcker oro

Trump-administrationens försök att inskränka allmänhetens tillgång till myndighetsdokument har väckt oro bland granskare och historiker. Bakgrunden är att justitiedepartementet ifrågasätter grundlagsenligheten i President Records Act och dessutom fördröjer hanteringen av vissa Freedom of Information Act-begäran.

Syftet med President Records Act och FOIA är att säkerställa att presidentdokument bevaras som allmän egendom och att medborgare har rätt att ta del av myndighetshandlingar. Men nuvarande åtgärder riskerar att underminera insynen och ge regeringen möjlighet att kontrollera berättelsen om amerikansk historia.

”Genom att radera och undanhålla information som vi har rätt till berövas allmänheten möjligheten att avgöra om regeringen har levt upp till sina löften”, säger Chioma Chukwu, verkställande direktör för American Oversight, till Axios.

Nuvarande läge

I början av april utfärdade justitiedepartementet ett internt PM som hävdar att President Records Act – en lag från Watergate-eran – är grundlagsstridig. Vita husets medarbetare behöver enligt den nya tolkningen inte längre spara textmeddelanden, såvida de inte utgör det enda underlaget för ett officiellt beslut. Denna regel avviker från tidigare praxis, som även Trump följde under sin första mandatperiod.

Samtidigt har administrationen enligt uppgift saktat ned hanteringen av FOIA-begäran och avskedat flera tjänstemän som arbetat med dessa ärenden. Detta har lett till ökade backloggar och fördröjningar för medborgare som begär ut handlingar.

Administrationens svar

En talesperson för Vita huset hävdar dock att president Trump är ”engagerad i att bevara dokument från sin historiska administration” och att man kommer att upprätthålla ett strikt arkivsystem. Enligt talespersonen genomgår alla medarbetare utbildning i arkivhantering och ”varken e-post eller dokument kan raderas från Vita husets system”. Vidare påstås det att ”det inte finns någon skillnad mellan fysiska och elektroniska handlingar”.

Kritik och motargument

Trots detta hävdar administrationen att President Records Act inkräktar på maktdelningen och att det är en ”enorm teknisk börda” att bevara alla textmeddelanden. Argumentet framförs trots att National Archives har gett tydliga riktlinjer för automatisk arkivering av dessa.

Granskargrupper menar att administrationens åtgärder underminerar transparensen och kringgår kontrollen av den verkställande makten. ”Bördan är påtaglig eftersom de inte vill följa lagen”, säger Nikhel Sus, chefsrådgivare på Citizens for Responsibility and Ethics. Han påpekar att President Records Act är utformad för att vara mycket tillmötesgående gentemot presidenten och att handlingar normalt inte offentliggörs förrän 5–12 år efter att en president lämnat sitt ämbete.

Chukwu tillägger att fördröjningar av FOIA-begäran förekommer i alla administrationer, men att Trump-administrationen tar det till ”en helt ny nivå”. Som exempel nämner hon att journalisten Lauren Harper från Freedom of the Press Foundation begärde ut ett 19-sidigt internt PM från justitiedepartementet om administrationens mottagande av en 400 miljoner dollar dyr Qatar-jet. Trots att hon beviljades snabbspårning meddelade senare departementet att dokumentet skulle släppas först efter 620 ytterligare dagar.

Chukwu berättar även att myndigheter ibland hävdar att de inte har några relevanta handlingar i fall där det borde vara uppenbart att sådana borde finnas. Dessutom är många dokument kraftigt redigerade när de väl släpps.

Varningsord från experter

Enligt Lauren Harper försöker Vita huset ”privatisera historien” genom att avgöra vad som ska ingå i den amerikanska berättelsen. ”Det är fundamentalt fel”, säger hon. Sarah Weicksel, verkställande direktör för American Historical Association, varnar för att bristen på insyn riskerar att förvränga framtidens historieskrivning och försvåra för kommande generationer att förstå sin samtid.