Varför Lee Cronin’s The Mummy misslyckas med sin egen historia

Filmen Lee Cronin’s The Mummy lovade mycket – en klassisk skräckgestalt, blodiga scener och en gåta som skulle lösas på bioduken. Men trots marknadsföringens fokus på frågan Vad hände med Katie? kommer svaret först efter två timmar i den 133 minuter långa filmen. Resten av tiden fylls av kusliga bilder och en historia som snart känns överflödig.

Det är kanske tur att publiken ändå inte blir förvirrad. För trots att Cronin levererar samma typ av blodiga underhållning som i Evil Dead Rise från 2023, känns mysteriet kring Egypten, Katies försvinnande och mumien själv som en onödig distraktion. Filmen saknar den djup och engagemang som krävs för att bära upp sin egen historia.

En familjs mardröm börjar med en upptäckt

Handlingen kretsar kring Cannon-familjen: pappan Charlie (Jack Reynor), mamman Larissa (Laia Costa) och deras tre barn. Åtta år efter att deras äldsta dotter Katie (spelad av Emily Mitchell som barn och Natalie Grace som tonåring) försvann i Egypten får de beskedet att hon har hittats – levande, men instängd i en sarkofag. Familjen tar med sig Katie hem till New Mexico för att återförena henne med de yngre syskonen Sebastián (Shylo Molina) och Maud (Billie Roy), samt Larissas mor Carmen (Verónica Falcón).

Men det dröjer inte länge innan Katie försämras. Rötan sprider sig i huset, infekterar barnen och leder till groteska scener av kaos. Charlie, som brottas med sorgen, börjar undersöka sarkofagen och de märkliga tecknen på bandagen som täckte Katies kropp. Hans undersökning leder honom till Professor Bixler (Mark Mitchinson), som förklarar att tecknen tillhör Nasmaranian – en urgammal egyptisk demon känd som familjeförstörare.

En demonisk ritual och en familjs undergång

Charlies forskning för honom också tillbaka till detektiv Dalia Zaki (May Calamawy), som för åtta år sedan undersökte Katies försvinnande i Kairo. Med hjälp av ett ledtråd från Katie – som under kort tid bryter sig loss från Nasmaranians kontroll och skickar ett morse-meddelande till sin far – upptäcker Zaki Layla Khalil (May Elghety). Hon har kopplingar till en kult ledd av en kvinna som endast kallas Magikern (Hayat Kamille).

Layla ger Zaki ett VHS-band som visar en hemsk ritual: Magikern instruerar en grupp maskerade personer att placera den skrikande Katie ovanpå en bandagerad figur, som sedan spottar en blandning i hennes mun. Enligt Magikern är ritualen nödvändig för att binda Nasmaranian, och en oskyldig ung kropp är en bättre fängelse än en äldre värd.

En film som glömmer bort sitt eget tema

Som beskrivningen ovan visar, finns det mycket lore i Lee Cronin’s The Mummy. Ändå får man intrycket att regissören själv inte bryr sig om det mesta. Trots en stark insats av Calamawy och några effektfulla visuella scener känns mycket av det som utspelar sig i Egypten långsamt och ointressant. Det verkar som om Cronin snarare skapade Nasmaranian som en bisak, utan att egentligen engagera sig i historiens djup eller mening.

Filmen lider av samma problem som många moderna skräckfilmer: den fokuserar mer på ytan – blod, skräck och snabba klipp – än på att bygga en trovärdig och engagerande berättelse. Resultatet blir en film som snabbt glöms bort, trots sina ambitioner att vara en modern klassiker inom skräckgenren.