Krigshetsarnas 'trovärdighet' gör USA svagare – inte starkare

Varför krigshetsarnas 'trovärdighet' underminerar USA

Begreppet 'trovärdighet' är centralt i amerikansk utrikespolitik, särskilt bland krigshetsare. Under sitt bekräftelseförhör förra året beskrev utrikesminister Marco Rubio sin filosofi som 'fred genom styrka genom att återställa den amerikanska avskräckningens trovärdighet'. När president Donald Trump skickade specialstyrkor för att fånga den venezuelanske ledaren Nicolás Maduro hävdade vicepresident J.D. Vance att 'Maduro är den senaste som fått erfara att president Trump menar allvar'.

På liknande sätt förklarade försvarsminister Pete Hegseth nyligen att 'Iran lär sig på det hårda sättet att president Trump menar allvar'. Ironiskt nog kommer berömmet från en president som ofta inte håller vad han lovar. Mellan sina interventioner i Venezuela och Iran hotade Trump Danmark med att ta över Grönland 'på det lätta eller det hårda sättet'. Redan dagen efter hade hotet glömts bort när han gick med på en 'ram för ett framtida avtal' om utökad amerikansk militär tillgång till ön.

Metoden bakom vansinnet

Trumps tillvägagångssätt är ingen slump. I sin bok The Art of the Deal från 1987 skrev han att 'ibland lönar det sig att vara lite vild'. Hans strategi går ut på att skapa rädsla och sedan låta motparten komma med en fördelaktig lösning. Men denna taktik underminerar snarare trovärdigheten än stärker den. Poängen är att det råder en motsättning mellan uttalanden och verkliga avsikter.

En vanlig försvarslinje för Trump, myntad av journalisten Salena Zito, är att man ska ta honom 'på allvar, men inte bokstavligt'. Om det är så, varför tala om 'trovärdighet' över huvud taget?

Historien upprepar sig: Från Nixon till dagens krigshets

Problemet är inte unikt för Trump. Redan på 1970-talet hyllade president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger 'trovärdighet' som en hörnsten i amerikansk utrikespolitik. Samtidigt trodde de på 'galningsteorin' – idén att framstå som oberäknelig och till och med irrationell kunde skrämma motståndare till underkastelse.

Denna motsägelse ligger till grund för mycket av krigshetsarnas logik. För många av dem handlar 'trovärdighet' inte om att hålla löften eller tala sanning, utan om att framstå som hård och oberäknelig – även om det innebär att förlora trovärdighet. Nixons era visar vad som händer när galningsteorin misslyckas. Trots att Vietnamkriget var oavgörbart fruktade Kissinger att ett plötsligt tillbakadragande skulle skada USA:s 'trovärdighet'. I stället valde man att 'dra ut processen' och förlora.

Nixon spelade galningen genom att växla mellan diplomatiska framstötar och hot om kärnvapenkrig, samtidigt som han intensifierade bombningar av Nordvietnam och hemligen invaderade Kambodja. Dessa eskaleringar kostade tiotusentals människoliv och skadade USA:s rykte långt utöver krigets slut.

USA:s trovärdighet bygger inte på hot och oberäkneliga handlingar, utan på konsekvens och förtroende.

Varför 'trovärdighet' som strategi misslyckas

Historien visar att taktiken att framstå som oberäknelig och hård sällan leder till långsiktig framgång. I stället skapar den osäkerhet och misstro bland allierade och fiender. När USA:s löften och handlingar inte stämmer överens förlorar landet sin trovärdighet – och därmed också sin förmåga att påverka internationella händelser på ett konstruktivt sätt.

Istället för att satsa på rädsla och hot borde amerikansk utrikespolitik bygga på transparens, förutsägbarhet och samarbete. Endast då kan USA återvinna den trovärdighet som krigshetsarna påstår sig värna om.