Högsta domstolen underminerar demokratin genom att öppet tillåta gerrymandering

Den amerikanska Högsta domstolens republikanska majoritet har genom ett beslut förra veckan effektivt upphävt en ändring från 1982 till Voting Rights Act. Ändringen krävde att vissa delstater skulle utforma ett visst antal valkretsar där majoriteten av väljarna var svarta eller latinamerikaner. Beslutet har redan satt igång en ny omgång av strider kring gerrymandering – konsten att rita valkretsgränser för att gynna ett politiskt parti.

I Louisiana har man skjutit upp kongressvalet tills nya kartor kan ritas för att säkra fler vita republikaner. Mississippi kommer att sammankalla en extra session i delstatsförsamlingen för att eventuellt dra liknande kartor. Tennessee och Alabama förbereder sig också för att rita om sina valkretsar till fördel för vita republikaner inför mellanårsvalet i november.

Vad innebär detta för demokratin?

USA har aldrig haft starka skydd mot gerrymandering, vilket har låtit förmögna donatorer forma politiken under lång tid. Men både gerrymandering och kampanjfinansiering har förvärrats sedan Högsta domstolen explicit meddelade att den inte skulle ingripa mot dessa problem. Domstolen har dessutom gett Donald Trump klartecken att åtala sina politiska motståndare.

Demokraterna planerar motdrag

Vänsterinriktade grupper förbereder redan motdrag för att bemöta de republikanska kartorna med liknande metoder. Fair Fight Action, en organisation grundad av den tidigare demokratiska guvernörskandidaten Stacey Abrams i Georgia, har en plan för att omedelbart vända tio kongressdistrikt till demokratiskt håll. Om demokraterna får kontroll över tillräckligt många delstatsförsamlingar kan de dessutom skapa upp till 22 gerrymanderade demokratiska distrikt.

Den senaste omgången av gerrymandering bygger vidare på tidigare strider i delstater som Texas, Kalifornien, Virginia och Florida. Även här bär Högsta domstolen ett stort ansvar. I fallet Rucho v. Common Cause (2019) beslutade den republikanska majoriteten att federala domstolar aldrig får ingripa mot partisk gerrymandering. Detta innebär att lagstiftare som vill manipulera valkretsgränser inte längre behöver oroa sig för om deras kartor är konstitutionella eller ej.

Historisk osäkerhet kring gerrymandering

Innan Rucho-fallet fanns det aldrig några starka skydd mot gerrymandering i USA. I fallet Davis v. Bandemer (1986) konstaterade Högsta domstolen att en tillräckligt partisk gerrymandering kunde strida mot konstitutionen, men man upphävde aldrig de aktuella kartorna från Indiana. Liknande slutsatser drogs i fallet Vieth v. Jubelirer (2004), där en majoritet av domarna varnade för att man kunde ingripa i framtida fall – trots att man till slut godkände Pennsylvanias kongresskarta.

Under mer än tre decennier höll domstolen en strategisk tvetydighet. Man upphävde aldrig en valkretskarta som dragits för att gynna ett visst parti, men man lämnade också dörren öppen för att ingripa mot extrem gerrymandering i framtiden. Denna tvetydighet hade betydelse. Innan Rucho ritade delstatslagstiftare ofta partiska valkretskartor, men endast vart tionde år – i samband med den nya folkräkningen. Även när man manipulerade kartorna var det inte alltid lika aggressivt som idag.