Den omdiskuterade filmen Beaches från 1988, med Bette Midler i huvudrollen, har nu fått en Broadway-anpassning. Förväntningarna var höga inför premiären på Majestic Theatre, men resultatet blir en föreställning som snarare känns som en misslyckad hyllning än en framgångsrik musikal.

En kort stund under föreställningen verkar det dock som att musikalens campiga charm ska rädda kvällen. I en känslosam scen framförs låten "Show the World Who You Are", komponerad av Mike Stoller och med text av Iris Rainer Dart. Här samlas de sex skådespelarna – Kelli Barrett, Jessica Yosk, Emma Ogea, Bailey Ryon, Zeya Grace och Samantha Schwartz – i en minnesvärd musikalisk höjdpunkt som påminner om de ikoniska musikscenerna i Valley of the Dolls.

Tyvärr är det mesta av Beaches en besvikelse. Författarna Thom Thomas och Iris Rainer Dart, som även skrev den ursprungliga romanen, har fyllt första akten med alltför många scenbyten som skildrar huvudpersonernas uppväxt. Tonen är ofta pinsam och ibland direkt obehaglig. En scen där den naiva Bertie (Barrett) uttrycker sin beundran för Rock Hudson och använder sig av vulgära uttryck som "blow torch" för oral sex är svår att ta på allvar.

Kostymerna, skapade av Tracy Christensen, bidrar också till den oseriösa känslan. De påminner mer om 1930-talsdräkter från Stella Dallas än om Bette Midlers ikoniska kläder i originalfilmen. Andra akten är något mer sammanhängande, tack vare att handlingen kretsar kring Berties cancerdiagnos. Musiken, med bidrag från Stoller, är dock långt ifrån minnesvärd. Inga av låtarna når upp till klassiker som Yakety Yak eller Jailhouse Rock.

För att rädda föreställningen avslutas den med den välkända balladen "Wind Beneath My Wings", trots att den inte är komponerad av Stoller. Upphovsmännen Jeff Silbar och Larry Henley nämns endast i förbifarten i programmet. Produktionen har dessutom två regissörer, Lonny Price och Matt Cowart, vilket ytterligare bidrar till känslan av en ostrukturerad och rörig föreställning.

Beaches på Broadway är en musikal som misslyckas med att leverera den underhållning som dess källmaterial lovar. Trots engagerade skådespelare och några starka musikaliska ögonblick drunknar föreställningen i kitsch, dålig timing och bristande sammanhållning.

Källa: The Wrap